Mått vecka 27.

Mage: 97 cm (-12 cm)
Midja: 77 cm (-12 cm)
Lår: 53 cm (-11 cm)
Vad: 39,5 cm  (-4 cm)
Arm: 31 cm  (-3 cm)
Höft: 105 cm (-10 cm)

Blomkålsris med kycklinggryta

 

Du behöver; 

- 500 gram kycklingfilé

- 150 gram champinjoner 

- 150 gram röd paprika

- 30 gram röd lök

- 10 gram flytande margarin (till stekning)

- ½ hönsbuljongtärning 

- 1,5 msk tomatpuré

- 2,5 dl matlagningsgrädde (den magraste som finns för att hålla kalorierna nere)

- Blomkål 

Övriga kryddor; salt, peppar, vitlök, curry

Dela kycklingen i mindre bitar. Gör det samma med champinjonerna, löken och paprikan. Stek kyckling, champinjoner och lök i en panna tillsammans. Salta, peppra och släng i lite vitlökskrydda om du vill. När kycklingen är brynt så tillsätter du hönsbuljonger och tomatpurén. Rör ner. Häll i matlagningsgrädden, koka en stund, krydda med curry, klar.

Sen; koka blomkålsris. 

Koka upp vatten i en kastrull. Salta lite. Medan du väntar på att det kokar upp ska du riva 100 gram blomkål på den grövsta sidan av ett rivjärn. Häll ner i det kokande vattnet. Låt koka i cirka 40-50 sekunder. Sila bort vattnet. Klart. 

Allt som allt landade hela grytan på 916 kcal. Vägde och delade upp i en portion, så min portion blev totalt på bara 207 kcal med blomkålsriset inräknat.

Mått vecka 25.

Mage: 97 cm (-12 cm)
Midja: 79 cm (-10 cm)
Lår: 53 cm (-11 cm)
Vad: 41 cm  (-2,5 cm)
Arm: 31 cm  (-3 cm)
Höft: 105 cm (-10 cm)


Jag har gått ner 0,4 kg på tre veckor. Inte världens bästa resultat, men jag går hellre ner än upp. Dessutom har jag inte skött fastan alls, så det är ju bara en bonus att jag antingen håller mig stadigt på vikten eller går ner pyttelite.


Idag ska jag fasta. Jag övervägde igår att börja med 16:8 istället, eftersom att jag aldrig lyckas komma tillbaka in i rutinerna igen. Men nä. Jag gillar 5:2, jag gör ju verkligen det. Det konceptet passar mig egentligen. Måste sluta ställa så höga krav på mig själv, så att jag slipper känna mig besviken när det blir sisådär med fastedagarna.


Min tanke idag är att enbart äta middag (eventuellt något mellanmål också). Tänkte prova på att göra storkok på kycklinggryta som jag kan äta med blomkålsris. Blomkål innehåller 27 kcal/100 gram, så det betyder att man kan äta rätt mycket av det. Det är ett himla bra alternativ till ris och så enkelt att göra.


Kanske återkommer med recept ikväll, vi får se.

Vecka 23, fastedag 32

Jag hoppas att det här är sista gången jag säger "nä det blev ingen fasta den här dagen heller, tyvärr". Jag hoppas att det här är sista veckan som jag slarvar med fastedagarna. Nu jävlar, känner jag bara.

Vaknade hungrig imorse, men jag hade bestämt mig. Idag ska jag fasta! Jag bara ska det. Det får vara hur tungt och jobbigt som helst, jag ska fixa det. Än så länge har det gått bra. Hungern jag känner i kroppen verkar aldrig gå över dock, men det är bara att stå emot. Lite hunger skadar inte, det vet jag ju.

Dessutom gör hunger att mat smakar så mycket bättre när man väl får chans att äta.

Så idag har jag ätit en varma koppen (110 kcal) till lunch och ikväll vankas en middag på köttfärsbiffar, grönsaker och keso.

Jag kom nämligen på en så himla bra idé för några veckor sen. Nämligen, fastebiffar! Jag gjorde helt enkelt så att jag blandade köttfärs, ett ägg och kryddor (vägde alla ingredienser och räknade ut totalsumman av "smeten"). Sedan formade jag biffar som alla skulle väga lika mycket, så att varje biff innehöll 75 kcal. Det är smidigt, går fort och väldigt bra att kunna plocka fram ur frusen vid en fastedag så att man slipper tänka på mat lika mycket. 

Mått, vecka 22.

Mage: 98,5 cm (-10,5 cm)
Midja: 79 cm (-10 cm)
Lår: 54 cm (-10 cm)
Vad: 41 cm  (-2,5 cm)
Arm: 30,5 cm  (-3,5 cm)
Höft: 106 cm (-9 cm)

Viktnedgången fortsätter men däremot så blir jag så arg på mig själv som inte tar tag i det här med fastedagarna. Jag blir så trött på att jag inte kan upprätthålla det här. Det är inte ens svårt, egentligen. Men jag ska alltid göra saker svåra i mitt huvud. 

Imorgon SKA jag fasta. Annars vet jag inte vad jag gör med mig själv alltså. 

Jomen..sååatt..

Det går verkligen inte bra för mig just nu. I slutet av varje vecka tänker jag att "NU, nu ska jag komma tillbaka". Men så blir det sällan så. Ibland blir det en fastedag och ibland ingen alls. Men jag försöker att komma tillbaka.

Däremot så händer det ganska ofta nuförtiden att jag inte äter frukost och äter bara två måltider på en dag. Jag tycker det är ganska skönt att bara äta för att man är hungrig. Jag märker allt mer att jag tänker mycket mindre på mat. Jag kan komma på mig själv att "oj, vad många timmar det var sen jag åt någonting" eller hur lite jag har ätit under dagen.

Trots att det inte flyter på så värst bra med 5:2-metoden så går jag ner i vikt. Huvudsaken är att jag inte mår sämre eller går upp i vikt.

Imorse vägde jag mig och hade gått ner 1,1 kg på två veckor. Känns hälsosamt och bra. Det innebär att jag har gått ner totalt 18,7 kg och är ett kilo från delmål två. Och bara elva kilo kvar till mitt mål. Håller tummarna för att det fortsätter i rätt riktning och att jag kommer i rätt spår med 5:2 snart.

Vecka 20, fastedag 31.

Det känns alltid så himla tungt på morgonen den första fastedagen på veckan tycker jag. Men det är klart att det kommer att gå bra. Det är nog bara extra segt när man inte har kommit in i rutinerna igen. Varje fastedag bjuder dessutom alltid på en ny utmaning. Dagens utmaning är att hitta någonting jag kan äta. Jag har nästan ingenting hemma och jag har noll lust att åka iväg och handla. Kalla mig latast på jorden.

Men det löser sig på något sätt, vem har sagt att man måste äta god mat?

Låt oss prata lite om ätbeteenden.

Jag är ingen expert. Jag kan inte så mycket om kost och hälsa överlag. Det jag däremot har är min egen erfarenhet och det är det enda jag kan utgå ifrån.

Det 5:2-metoden har hjälpt mig med mest är att förändra mitt ätbeteende. Om vi tar sötsug som exempel.

Jag tror att förbud mot socker, godis, kakor, vad som helst ökar suget efter det snarare än stoppar det. Jag har så många gånger försökt förbjuda mig själv till att äta sött, allt från i en vecka till tre månader. Men det slutar alltid i besvikelse. Genom att förbjuda mig själv från att äta just det där, så har det blivit så att det är det enda jag tänker på. Om jag på måndagen bestämmer att "nej, nu blir det inget godis förrän på lördag!" så går hela veckan åt att tänka "på lördag, på lördag, på lördag". Men vem säger att det är just på lördagen som jag ens är sugen på något? Det kanske jag inte alls är. Istället går jag en hel vecka, supersugen på godis och när lördagen kommer så äter jag det bara för att det är vad jag har bestämt.

Om jag däremot sätter kortsiktiga mål, vi tänker en fastedag exempelvis, så tänker jag "imorgon får jag äta godis om jag vill!". Den tanken gör att jag känner en slags "tröst" för stunden och sedan när morgondagen kommer så inser jag att nämen, det där sötsuget hade jag bara igår. Idag väljer jag att inte äta godis, för jag vill ju faktiskt inte ha.

Vi måste sluta prata om livsmedel och intagandet av det i termerna av bra och dåligt. Jag är övertygad om att det är ångestskapande begrepp som gör mer illa än nytta för hälsan i det stora hela. Att ha en ångestladdad relation till mat är inte sunt. Det är inte hälsosamt.

Jag tänker såhär: Vill jag äta choklad - då äter jag choklad. Så är det bara. Jag tänker bara att jag inte behöver göra det varje dag och jag behöver inte äta choklad i stora mängder. Inte alls. Jag äter när jag är riktigt, riktigt sugen och verkligen vill HA godis, inte på grund av faktorer som;

- Det är fredag/lördag/söndag/kalas
- Det har varit en lång dag
- Jag är trött/uttråkad/ledsen/arg/glad 

Sedan jag började med 5:2-metoden har mitt godisbruk minskats rejält. Riktigt rejält. Jag tror att mycket av det beror på att jag har hittat roten till problemet. Jag vet att jag får ökat sug av förbud, jag vet att jag ofta äter onyttigt när jag mår dåligt, jag använder orsaker som helger som ursäkt för att få äta godis.

Så det man måste göra helt enkelt är att hitta orsaken till problemet. Lägg inte problemet i maten om du inte kan låta bli att äta kakor från förra året som du hittar längst bak i skafferiet. Det är inte maten i sig som skapar problem, det är enbart du själv som har problem i ditt ätbeteende. Du kan inte förändra maten, men däremot sig själv.

Så. Hitta orsaken. Detta kan du göra genom att till exempel tänka efter innan;
Steg 1: Vad är det som skapar mitt sug? Varför vill jag ha just detta och just nu?
Steg 2: Köp det gärna för då blir det lättare att utvärdera problemsituationen.
Steg 3: Hur känns det efteråt? Vad ger intagandet mig för känslor? Mår jag bra/dåligt? Får jag ont i magen? Känner jag mig tillfredsställd? Ångestfylld?

Mått efter veckans slut.

Jag borde egentligen vänta med måtten till nästa vecka, men nu kunde jag inte låta bli på grund av att måtten blev så bra.

Mage: 100 cm (-9 cm)
Midja: 81 cm (-8 cm)
Lår: 53,5 cm (-10,5 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 31 cm  (-3 cm)
Höft: 105 cm (-10 cm)

Nu händer det verkligen grejer minsann! Jag är dock redigt nyfiken på vad vikten ligger på just nu. Jag misstänker nedgång. Imorgon bitti tänkte jag väga mig, då jag inte har någon våg hemma. Men det känns helt fantastiskt att börja närma sig normalvikt.

Middag!

Det bästa med 5:2-metoden är att när man har sug efter vad-det-nu-kan-vara så kan man alltid försöka hitta kalorisnåla alternativ till det man vill ha. Som idag. Jag har bara velat ha godis och skräpmat. Hur jag löste det? Läkerol och så fick det bli en veggie-burgare med rödlök, paprika och hamburgerdressing (257 kcal).

Just middagen låter väl inte genomspännande och det var inte direkt den största portionen mat jag fick i mig, men ändå. Det var en hamburgare i alla fall. Hade kunnat göra den godare ifall jag hade orkat åka iväg till mataffären för att handla ingredienser, men äh. Man tager vad man haver.

Just nu är jag uppe i 390 kcal så det blir nog två-tre knäckebröd som kvällsmat ikväll. Då slipper jag känna mig hungrig när jag går och lägger mig. Det blir fint det.

Fastedag 30.

Igår kväll kom jag på att det var onsdag och att det innebär att det är fastedag idag. Tur ändå att jag kom på det i tid. När man skippat fastan i en månads tid är det lätt att hamna ur gängorna. Tiden innan pausen flöt på utan att behöva tänka efter, men nu måste jag påminna mig själv igen.

Vaknade hungrig imorse och tyckte livet kändes tungt i allmänhet. Men drack en halv kopp svart kaffe och gjorde i ordning en matlåda och sen blev det bättre när jag väl kom iväg.

Har dock haft ett himla sug på allt möjligt idag, men det är bara att bita ihop och köra på. Jag vet att det kommer kännas värt det imorgon. Imorgon när jag vaknar kommer jag inte ens komma ihåg hur halvmotigt det kändes med mat idag. Det peppar mig lite.

Lunchen idag bestod av 55 gram kycklingskivor från Pärsons, 50 gram broccoli, 50 gram paprika, 60 gram gurka och 50 gram lätt-keso. Det blev totalt 133 kcal och det känns ju helt okej som lunch ändå. Mättar magen på ett litet kaloriinnehåll.

Mått vecka 19.

Mage: 101,5 cm (-7,5 cm)
Midja: 81 cm (-8 cm)
Lår: 55 cm (-9 cm)
Vad: 41,5 cm  (-2 cm)
Arm: 32 cm  (-2 cm)
Höft: 106 cm (-9 cm)

Trots att jag inte har fastat på en månad så har jag ändå gått ner i vikt. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom att jag ätit rätt lite den här månaden och tränat några gånger i veckan. Men det känns ändå väldigt bra att det går åt rätt håll.

Igår när jag vägde mig hade jag gått ner 4,5 kg sedan innan pausen från 5:2. Detta gör att jag har gått ner totalt 17,4 kg från när jag vägde som allra mest tills idag. Känns helt knäppt att tänka på.  

Det syns inte så värst mycket, men på den högra bilden är jag 4,5 kg lättare än den vänstra.

 

Vecka 19, fastedag 29.

Nu har jag haft världens längsta paus, så nu är det dags att kicka igång detta igen. Jag tänker inte be om ursäkt och jag har absolut ingen ångest alls över hur det har varit. Det blir så ibland. Allting kan inte alltid rulla på som man tänker sig. Det händer saker.

Det var riktigt tungt att fasta idag, åtminstone från 7-14 ungefär. Då kändes det jobbigt. Mycket på grund av att jag hade en riktigt dålig dag. Jag hade med mig ett ägg till lektionen men det hade totalkrossats i väskan, när jag såg det var jag nära på att börja grina. Det kändes så himla jobbigt. Men jag åt det ändå. Sedan blev jag på bättre humör.

Hade en extremt stor lust att skita i fastan cirka tusen gånger under dagen. Choklad och kakor lockade som tusan, men nej. Det är en dag det handlar om. Det är inte hel livstid utan sötsaker. En dag. Det klarar man, det vet jag ju. Så jag stod ut och nu känns det inte alls jobbigt längre.

Så det jag har ätit är;
Mellanmål kl 11.00 - Ett kokt ägg (89 kcal)
Lunch kl 15.00 - Varma koppen, sparrisoppa (110 kcal)
Middag kl 18.30 - Falafel, gurka, paprika och broccoli (250 kcal)

Förhoppningsvis räcker det med bara det idag. Annars får det bli två knäckesmörgåsar på 25 kcal/styck och en kopp te ikväll. I vilket fall som helst hamnar mitt kaloriintag idag på runt 500 kcal, så det är ju bra.

Världens längsta paus.

Jag har lite ångest över hur lång tid det har gått sen jag både fastade och bloggade. Jag tror att jag nu har haft en paus på tre veckor, men det var samtidigt rätt klokt. Får du knappt i dig någon mat under två veckor så kan du inte kombinera underskottet med ytterligare underskott, då är det inte hälsosamt längre.

Men nu är allt i sin ordning med maten och magen. Jag äter "normalt" igen, så det är skönt. Meningen var att jag skulle börja fasta i måndags, men när jag satt där med min gröt till frukost så inser jag att det redan är försent.

Sen, tog jag bara inte tag i det. Tänkte "jag tar det sen". Som vanligt.

Men i alla fall; på måndag! Då jävlar. Nu är det slut på ursäkter och uppskjutande.

Men fortsätta gå ner i vikt, det gör jag i alla fall.

Vänster bild: Vecka 2. Höger bild: Vecka 18.

Skärpning nu!

Nej, herregud vad jag skäms över mig själv just nu. Jag har lagt ner fasta den här veckan också. Det gick ju jättebra att fasta i torsdags trots att jag misstänker magkatarr. Men den här veckan använder jag magkatarren som en ursäkt för att slippa istället.

Nästa vecka blir det ordning och reda. Det fungerar inte att jag ska hoppa över fastan, för jag ÄR ju säker på att 5:2-metoden är grejen för mig. Jag vill inte säga "äh, jag pallade inte längre" så att alla som har fördomar får de bekräftade. Nä.

Rent viktmässigt har jag dock ingen ångest. Jag har inte hoppat över fastan för att svulla i saker. Jag har faktiskt ätit väldigt dåligt den här veckan. Dåligt som i att inte äta ordentligt, alltså.

Exempelvismåndag;
Frukost: 2 knäckebröd
Lunch: 1 liten portion ris med gryta
Mellanmål: 1 korvbröd

Tisdag:
Frukost: 4 knäckebröd (flatbröd)
Lunch: En banan
Middag: 3/4-delar Felix ost & broccolipaj.


Ni ser ju. Jag har inte fått i mig nästan någonting. Skulle inte förvåna mig alls om det fortsatte i samma mönster den här veckan. Men men. Snart blir det ordning och reda!

Springförbättring.

Allt som allt gick fastedagen rätt bra igår. Det var tungt i början av dagen men mot kvällen, efter middagen, glömde jag helt bort att jag fastade och kom på det när jag blev lite småhungrig.

Idag var jag ute och sprang med min "PT". Förra gången, i söndags, var det första gången jag sprang på ett år och var därför rätt dålig. Jag orkade nästan ingenting, kom knappt upp för backen jag skulle springa upp och ner för och orkade inte springa några långa sträckor alls.

Men idag blev jag så glad för att det gick så mycket bättre! Från att ha sprungit upp för backen hela vägen en enda gång i söndags, till att springa upp för hela backen fyra eller fem gånger ikväll! Det tycker jag är bra. Jag har ingen aning om hur långt jag har sprungit totalt idag, men kanske 3-4 km i alla fall.

Det är så himla roligt med förbättring! Jag är så stolt över mig själv som orkar lite lite mer för varje gång som jag springer. Upprätthåller jag detta kommer jag lätt orka springa 5 km snart, utan att gå, det tror jag verkligen på.

Det enda som suger är att jag har ont i mitt knä. Förhoppningsvis går det över snart. Plus, att mitt illamående ALDRIG försvinner?! Jag blir tokig! Jag mår illa varje dag, till och från, sedan i söndags. Men det försvinner nog snart. Jag håller tummarna för det i alla fall.

och så dagens middag.

Vad jag önskar att jag hade en bättre kamera samt var en bättre fotograf så att jag kunde ta aptitliga bilder av vad jag äter. Det ser ju grymt äckligt ut när jag tar kort på min mat. Lovar att det smakar bättre än vad det ser ut. Aja.

Just nu är jag inne i en oinspirerad period när det kommer till matlagning och det här är faktiskt min första lagade måltid (utöver blodpudding.. och det räknas inte ens) den här veckan. Haha.

Köttfärsfylld paprika med keso, blandad sallad och gurka på 301 kcal fick bli dagens middag. Till detta serverades bubbelvatten, dagen till ära. Något ska man väl få lyxa med ibland.

Så dagens mat har sett ut;
Lunch - Broccoli, keso & clementin (85 kcal)
Middag - 301 kcal.

Att vara fet och vikthetsen idag.

Jag sitter och kollar på "Extreme makeover weightloss". Programmet gör mig både förfärad och ledsen. Ska man jobba med överviktiga och feta människor tycker jag att det är viktigt att man är empatisk, förstående och stödjande. Absolut inte dömande! Problemet med just detta avsnitt är att kvinnans personliga tränare är just dömande. En av de första sakerna han säger är att kvinnan har blivit fet på grund av lathet.

Jag tror att det är väldigt svårt för en normalviktig person att förstå en överviktig/fet person. Om du har startat livet på ett bra sätt med hälsoriktig, näringsrik kost i kombination av motion så är det en inbyggd vana i dig och inte något man direkt behöver kämpa med. Visserligen hamnar alla i mindre motiverande perioder ibland, men jag tror väldigt starkt på att det är lättare för en person med den typen av erfarenhetsgrund att ta upp exempelvis träningen igen.

Men för någon som under hela sitt liv ätit ohälsosamt och inte rört på sig som man borde är det inte alls lika lätt. Det är inte bara att ta sig i kragen och börja träna och äta rätt. Det är inte så enkelt att motivera sig själv till att ens ta en halvtimmes promenad varje dag, eller tre längre promenader i veckan. Bara det kan vara väldigt svårt för någon med en ohälsosam erfarenhetsgrund.

Just den här kvinnan i programmet har fått höra hårda ord från sina föräldrar. Exempelvis att hon kommer att dö innan hon är 34 enbart på grund av att hennes pappa är diabetiker (hur absurt är inte det? Som om det smittas) och att hon aldrig kommer kunna ha en brudklänning, för hon skulle inte se bra ut i det.

Vad händer många människor då när man får höra sådana här saker?

Jo, man känner hopplöshet. Uppgivenhet. Sorg. Ledsamhet.

I alla fall har det varit så för mig och för många andra. När jag var cirka 10 år önskade jag mig en bikini till sommaren. Jag minns att jag låg i sängen och det var precis innan läggdags som jag framförde min önskan till min mamma. Jag minns så tydligt hur hon liksom stelnade till, funderade och sen började försiktigt att säga "..men du.. du, eh, kan inte ha bikini", "varför då?" frågade jag. "Du är för.. mullig för det".

Jag var tio år. Jag är inte arg på min mamma för det idag. Men jag blev extremt ledsen och den här lilla situationen har följt mig resten av mitt liv (ja, och många andra liknande scenarion såklart). Jag har aldrig burit en bikini, jag har alltid tänkt att jag är för tjock och då kommer alla stirra på mig och tänka att "hur sjutton kan hon ha BIKINI på sig när hon är så tjock?".

Problemet är bara att jag inte ens var särskilt tjock då. Lite mullig, absolut. Men inte tjock. Om jag hade erbjudits rätt kost och fått börja på någon sport så hade mitt hull försvunnit fort. Jag blev inte överviktig förrän jag var cirka 15-16 år gammal. Och varför blev jag det? Jo, för att jag kände hopplöshet!

Jag kände att det inte var någon idé för mig att tänka på vad jag äter, för jag var ändå tjock och då spelar det ingen roll. Jag var en sån där, en sån som alltid skulle vara tjock. Som aldrig skulle passa in och vara normalviktig. Jag levde mitt liv i utanförskap och tjockhet.

Mina föräldrar ville med all välmening bara hjälpa mig, men på helt fel sätt. För att vara dömande är inte ett sätt att nå ut, ofta resulterar det bara i ännu fler negativa spiraler och större motgångar. Det den här kvinnan behöver i programmet är någon som peppar henne! Någon som hjälper henne att tycka om hur hon ser ut redan NU, som fet. För att sedan peppa henne till att motivera sig med de hälsoeffekter träning och rätt kost ger en, som ett gladare humör, mer energi och ork bland annat. Någon som hjälper henne att ändra sitt ätbeteende, att jobba för att få bort tröstätande, finnas som stöd när det känns kämpigt, någon som hjälper henne med att förstå att små steg är också BRA steg. Att orka lite mer är bättre än att orka lite mindre.

Sedan tycker jag att det blir så himla trist när allting enbart handlar om vikt, hela tiden! Jag blir tokig på det. Det är vikthets överallt, i umgängeskretsen, i skolan, på jobbet, i media, i sociala medier. Vi måste någon gång sluta fokusera på vikten och börja fokusera på hälsan i storhet.

Att sträva efter att må bra och att träna för att bli starkare och snabbare, istället för att nå ett visst BMI eller en viss vikt. 

Vecka 15, fastedag 28.

Om ni undrar varför antal fastedagar och antal veckor skiljer sig, är för att jag räknar enbart de dagar jag fastar men alla veckor sen jag började. Hoppar jag över en fastedag så räknar jag inte med den, därför blir detta min 28e fastedag och inte min 30e. Ändå ganska bra gjort att på femton veckor bara ha skippat två fastedagar totalt, känner jag.

Det är tungt idag. Jag stod mellan valet och kvalet om jag skulle fasta eller inte imorse. Men så kände jag att en av anledningarna till varför det känns jobbigt beror på att det har gått en hel vecka från förra fastedagen tills idag. Jag tycker det känns kämpigare när det går så lång tid emellan, man kommer bort lite från vanan och måste börja om på noll igen. Därför bestämde jag mig för att jag måste fasta idag, för om det är såhär jobbigt med bara en vecka emellan, hur blir det då med 1½ vecka emellan fastedagarna?

Och det går bra. Jag var superhungrig redan vid tio när jag skulle på föreläsning, men det försvann efter ett tag. Vid 12 åt jag 50 gram keso, 50 gram broccoli och en clementin. Har inte räknat ut kaloriintaget än. Men det ligger väl på under 100 kcal.

Sedan var jag hungrig när jag kom hem, men just nu känns det bra!

Onsdag.

Jag känner mig rätt duktig, ändå. Jag vill helst inte gräva ner mig i det negativa, som jag annars har så himla lätt för att göra. Som att jag inte har fastat den här veckan, att jag inte har ätit ordentlig och näringsrik mat, att mina träningspass bara blir 45-50 minuter istället för en timme.

Jag försöker att tänka tvärtom istället; jag kommer ut på passen! Det känns roligt. Jag mår bra och får endorfin-kickar. Jag känner mig piggare. Jag har inte ätit något onyttigt (i sötsaksväg) sedan en kanelbulle i söndags. Jag gör åtminstone mitt bästa.

Det är ganska roligt att springa tycker jag. Speciellt när man tar tid och känner att det går framåt och att man orkar mer. Jag är i sjukt dåligt skick rent konditionsmässigt, men det är ju inte så förvånande med tanke på att jag inte har tränat på över ett år? Förutom enstaka promenader liksom. Det är klart att konditionen är dålig.

I måndags orkade jag springa 5,30 min utan att stanna. Idag orkade jag springa 6,45 min. Mitt mål är att orka springa 7 minuter prick nästa gång. Jag försöker sätta så små mål som möjligt för att det inte ska kännas omöjligt att klara av det, att orka lika mycket som gången innan är egentligen lika bra som att orka lite, lite mer.

Nu hoppas jag att jag upprätthåller det här. Jag blir stressad ifall jag försöker ändra allting hos mig på en och samma gång. Det är som menat för att misslyckas då. Nu har jag ätit enligt 5:2-metoden i över tre månader, så nu är nästa projekt att under tre månaders tid försöka implementera träning i mitt liv också.

Att det ska vara så svårt.

Min plan var att fasta idag, eftersom att jag skippade den igår, men nu mår jag illa - igen! Jag förstår inte. Är det inte bara bättre att bli magsjuk fullt ut så jag slipper gå runt och oroa mig för när det ska slå till?

Mycket av mitt illamående sitter nog i huvudet. Troligtvis för att jag fick sms imorse om att barnet (som kan ha smittat mig) hade kräkts hela natten i natt igen.

Så nu sitter jag och bara tänker; fasta eller inte fasta?

Är det helt förfärligt om jag skippar det en vecka? Eller åtminstone kör en 6:1-dag? Jag känner mig SÅ fruktansvärt dålig när jag hoppar över fastan, för i allmänhet tycker jag inte att det är jobbigt. Men idag känns det jobbigt när jag bara är illamående hela tiden. Då orkar jag inte riktigt tänka på att jag inte får äta. Plus skola på det där.

Nä. Jag skiter i det! Gör ett nytt försök på torsdag.

Spring för livet.

Jag skippar som sagt fastedagen idag. Väntar fortfarande på att magsjukan ska bryta ut här. Men jag mådde bättre vid två-tiden så då bestämde jag mig för att dra ut på ett träningspass. Kände mig sjukt motiverad!

Det blev en kombination av powerwalk, promenad och joggning. Jag testade hur länge jag orkade springa utan att stanna och tiden blev ynka 5 minuter och 30 sekunder. Herregud, jag trodde verkligen att jag skulle fixa åtminstone 12 minuter! Men nä.

Men istället för att gräva ner mig i det så tänker jag att nästa gång ska jag klara av att springa lite, lite längre och lite bättre! Dessutom gav jag inte upp heller, utan jag promenerade en bit, sprang lite, gick, sprang, gick, sprang.

Totalt var jag ute i ungefär 50 minuter, men det får duga. Jag har åtminstone försökt. Och kommit iväg, det är bättre än ingenting.

Såhär stor skillnad är det i kroppen numera förresten! (Vänstra bilden är från vecka 2, och högra är från vecka 15)

Helt otroligt!

Mått, vecka 15.

Mage: 103 cm (-6 cm)
Midja: 83 cm (-6 cm)
Lår: 55 cm (-9 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 34 cm 
Höft: 109 cm (-6 cm)

Jag är lite förvånad över att det inte hade hänt mer med måtten den här veckan. För att jag känner mig så mycket mindre och i spegeln tycker jag att jag har minskat rätt mycket. Men men, mått runt kroppen och att ställa sig på vågen är bara siffror. Ingenting annat än siffror.

Vecka 15.

Jag kommer inte att fasta idag, får se hur jag lägger upp den här veckan överhuvudtaget. Om det blir en eller två fastedagar eller kanske ingen alls. Det beror på hur jag mår.

Igår efter träningen var jag illamående konstant, alltså från klockan tre till elva på kvällen när jag gick och la mig. Precis innan läggdags fick jag sms om att min kompis son (som jag varit barnvakt åt samma dag) precis hade blivit magsjuk.

Så, ja. Jag bara väntar på att magsjukan ska bryta ut här hos mig. Är det något jag alltid får så är det just magsjuka.

Vaknade med illamående redan imorse och tänkte att nä, idag tänker jag inte fasta. Jag skulle säkert klara det, men är det värt att lida sig igenom en fastedag? Nä. Jag tänker inte utsätta mig själv för att må dåligt en hel dag bara för att jag "måste" fasta. Då känns det som att hela hälsoaspekten går förlorad.

Så stolt över mig själv!

Idag är jag så stolt över mig själv. Jag var ute och körde både jogg och backträning i typ en timme, visserligen med massvis med pauser. Men ändå. Det var fruktansvärt jobbigt och verkligen en tankeställare om vilken hemskt dålig kondition jag har. Riktigt, riktigt dålig är den. Jag kom knappt upp för backen alltså.

Men min hjärna är så himla knäpp, det beror mycket på det. Jag har inte den där järnviljan som många har, den där envisheten som peppar en själv till att fixa det. Istället för att pusha mig själv genom att tänka "ett steg till, ett steg till, snart framme, kom igen, kämpa", så dras jag bara med massvis med negativa tankar som, såklart, gör att jag ger upp.

Men jag har ändå motivationen. Jag vet att kondition går så fort att bygga upp och det krävs bara motivation och självdisciplin. Jag har fått ett slags träningsschema som går ut på att jag två gånger i veckan ska en timmes lång powerwalk samt löpträning en gång i veckan. Det borde jag fixa!

Och det känns lite roligare när jag vet att jag har krav på mig, att jag måste visa förbättring för den som hjälper mig att träna. Eller måste och måste, men det känns jobbigt ifall jag inte förbättras liksom.

Och på tal om ingenting så vägde jag mig idag och nu har jag gått ner ytterligare 0,4 kg. Det är inte så värst mycket på två veckor, men efter att ha haft en katastrofvecka i kostväg är jag ta mig fan glad att jag ens gått ner ett gram faktiskt. Det känns kul att det går åt rätt håll! Och framförallt, jag mår så bra.

Min pappa sa idag att jag ser så fräsch, pigg och glad ut. Hur härligt är inte det?

och alltid går det bättre än förväntat.

Morgonar är inte min grej. Det här är ett väldigt vanlig mönster hos mig, jag vaknar på fastedagen och tror att det kommer gå dåligt och att det kommer vara så jobbigt. Det har gått 3½ månad nu och ändå har jag inte lärt mig att det alltid känns bättre sen!

Jag var rädd för att det skulle bli för jobbigt att kombinera 5:2 med att plugga. Men nu har jag både skrivit tenta, åkt iväg på seminarium och föreläsningar och det går hur bra som helst. Idag packade jag som sagt ihop en liten matlåda med broccoli och keso, tror ni jag ens åt den? Nej.

Den åt jag nu. Tillsammans med middag. Jag har alltså idag ätit;

9.00 - Svart kaffe.
15.00 - Svart kaffe.
17.30 - Middag på keso, broccoli, Pärssons kycklingskivor och vitkål (271 kcal).

Jag orkade inte ens äta upp middagen, det ligger rester av keso och broccoli kvar och jag är proppmätt.

Jag tycker att det känns mycket lättare ibland att skita i att äta på dagarna och försöka lägga krutet på middag och kvällmål istället. Det fungerar bäst för mig.

För 4 månader sedan hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att inte äta någonting alls förrän 17.30 och ändå klara av att åka till skolan, gå på föreläsning, åka hem, ta en 35 minuters promenad, tvätta, diska och städa.

Förut kände jag mig nästan döende om jag inte fick i mig ett mellanmål mellan frukost och lunch. Det är ju alldeles befängt.

Fastedag 27.

Är det bara jag som tycker det känns jobbigare att fasta under mens? Jag är mycket hungrigare under mensen än annars. Plus tröttare.

Den här veckan var jag helt knäpp med maten. Jag åt köttfärssås och spaghetti i tisdags (vilket jag inte ätit på hundra år, pga undviker pasta i största mån). Men jag blev liksom aldrig nöjd! Jag åt två portioner. Sedan var jag så sötsugen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och så fortsatte det på onsdagen. Jag har med andra ord ätit väldigt dåligt den här veckan, men det var inte förrän igår som jag förstod varför. Mensen.

Jag blir alltid så när mensen kommer. Hungrig och sötsugen, konstant. Därför känns det extra tungt att fasta idag. Men jag försöker trösta mig med det faktum att imorgon är det fredag och då får jag äta choklad om jag vill.

Idag har jag föreläsning mellan 12-14, det vill säga precis i lunchtid. Men det har jag löst med en matlåda med keso och broccoli, så jag ska nog överleva den här dagen också.

Dagens lyxmiddag!

Dagens middag blev köttfärsfylld paprika med osttäcke, keso och machésallad med champinjoner!

Idag kände jag för att lyxa till det lite. Det är ju ganska (läs: väldigt!) härligt att kunna äta precis vad man är sugen på fast man fastar. Idag blev det då detta.

Såhär gjorde jag;
Skar upp en halv paprika (77 gram, 24 kcal)
Stekte 100 gram köttfärs (149 kcal) och 30 gram champinjoner (8 kcal) samtidigt, mest för att slippa använda för mycket smör.
Kryddade köttfärsen med lite salt & peppar.
La köttfärsen i paprikan, på en ugnsform. Ugnen var på 225 grader, men kanske funkar 175 grader lite bättre.
Sedan la jag på två skivor hushållsost (20 gram, 68 kcal)

In i ugnen tills det ser gott ut.

Ta ut. Lägg upp på en tallrik tillsammans med machésallad (17 gram, 4 kcal) och champinjoner. Lyft lite på osttäcket på paprikan och lägg i 50 gram mini-keso (35 kcal).

Ät. Njut.

Detta blev alltså totalt bara 287 kcal. Hur bra? Jättebra.

Vecka 14, fastedag 26.

Egentligen skulle jag ha varit hemma och skrivit tenta idag, men så blev jag inringd på jobb, och ärligt talat jobbar jag hellre än fastedag än är hemma. När man håller sig aktiv är det lättare att inte fokusera på mat, det tycker jag är skönt.

Efter såhär lång tid (3½ månad) med 5:2-metoden tycker jag att det börjar kännas så avslappnat och skönt, jag känner mig lite som en LCHF:are som säger att de är liberal-LCHF. Jag är en form av liberal-5:2-are nu. Det vill säga att jag inte räknar kalorier lika noga längre, alltid när jag är hemma dock, men om jag till exempel jobbar så kan jag inte väga, räkna och mäta. Då får jag helt enkelt bara äta saker i en liten mängd under lunchen.

Idag serverades det pyttipanna, så då åt jag cirka tre små potatisbitar och lite vitkålssallad och lite tomat. När jag var ny med 5:2-metoden tyckte jag att det var frustrerande att inte veta hur mycket det innehöll, för att det komplicerade hur jag skulle äta resten av dagen. Men nu tänker jag att jag det inte spelar så stor roll, utan jag får helt enkelt se till att äta cirka 300-350 kcal resten av dagen så borde jag hålla mig under 500 kcal-gränsen.

Mått, vecka 13.

Mage: 103 cm (-6 cm)
Midja: 81 cm (-8 cm)
Lår: 53,5 cm (-10,5 cm)
Vad: 42 cm  (-1 cm)
Arm: 33 cm  (-1 cm)
Bröst: 99 cm (-2 cm)
Höft: 110 cm (-5 cm)

Sådärja, då var denna veckans mått och fastedagar över! Kändes helt galet igår kväll att jag klarade det trots världens sämsta dag. Jag åt inte ens någonting mer efter middagen trots att jag hade cirka 150 kcal kvar? Det brukar aldrig hända. Jag brukar oftast äta en smörgås eller lite yoghurt innan jag går och lägger mig.

Nu ska jag ha en välförtjänt helg där jag ska försöka koppla av lite grann. 
 

Dagens mat.

Bu, jag har haft en riktigt dålig dag idag. Känt mig så stressad att jag har velat grina. Fått utbrott för minsta lilla grej, som att det är kö vid bensinstationen när jag ska tanka (överkänslig? eh ja). Det blir väl så när jag befinner mig i ett stadium i mitt liv där det är rätt stressigt och ångestfyllt. Är inne på min sista termin på min utbildning och därför blir det mycket stress i samband med skola, jobb, framtiden.

Men skitsamma.

Jag har skött mig bra idag trots denna väldigt dåliga dag.

Till lunch åt jag 100 gram keso och 100 gram broccoli, totalt 105 kcal. Jag åt samtidigt som jag drack kaffe och pratade i telefon, väldigt bra tips när man inte vill äta för fort. Tog mig säkert en timme att äta upp allt.

Till middag fick det bli kycklingwok. Det var så längesen och jag var så sugen på kyckling och curry. Gjorde den på 140 gram kycklingfilé, 73 gram vitkål, 67 gram morot och 50 gram broccoli. Stekt i lite smör så landade allt på cirka 270 kcal.

Nu ska jag återgå till att försöka plugga igen. Imorgon är det fredag och då ska jag njuta av en god middag och filmkväll med en kompis. Åh herregud, vad jag längtar.

Fastedag 25.

Jag måste verkligen komma in i gängorna igen. Jag tycker det blir jobbigt när veckan innan har varit en 6:1-vecka att då komma ihåg att jag mår bra av att fasta. Just nu är jag inne i en rätt jobbig, stressig och ångestfylld period vilket gör att jag helst av allt vill gräva ner mig under ett täcke och sova bort allt som känns jobbigt, alternativt skita i allt som är bra för mig och bara tröstäta.

Det är mina två mest återkommande problem. Skita i allt och känsloäta. Därför är det ju egentligen alldeles perfekt att idag är en fastedag, för nu måste jag hitta andra sätt att hantera mina känslor på än att äta. Jag vill inte spendera resten av mitt liv med att känsloäta, att hitta en tröst i mat så fort någonting känns jobbigt. Det är inte sunt alls. Jag måste lära mig att man kan överleva jobbiga känslor utan att dränka sina sorger i godis och skräpmat, eller bara mängder av mat.

Så det ska nog gå bra det här. Varje tillfälle som känns motigt kommer i slutändan ge mig en lärdom och en känsla av att jag klarar mer än vad jag tror. Varje motgång ger mig en känsla av att jag tror på mig själv. 

Ajajajaj, min mage!

Jag har så himla ont i magen efter den här dagens matintag alltså. Min kropp gillar verkligen inte för stora doser kolhydrater, framför allt inte vitt vetemjöl. Potatis och kolhydrater i form av grönsaker och knäckebröd går an, men pasta. Nej.

Idag har jag ätit;
Frukost: yoghurt, två knäckebröd.
Lunch: spaghetti med köttfärssås (som jag kastade i mig snabbt på grund av stress)
Mellanmål: yoghurt och lite cornflakes.
Middag: makaroner och köttbullar.

Och det resulterar i att jag har så himla ont i magen. Men vad gör man? Det var inte jag som bestämde vad jag skulle äta till varken lunch eller middag. En vanlig dag när det enbart är upp till mig så äter jag definitivt inte pasta två gånger under en dag. För jag vet ju hur det slutar.

Dessutom så är jag så himla sötsugen också! Förmodligen för att vetemjölet triggar igång mitt sug. Men men. Imorgon är en ny dag och då blir det mat som min mage mår bra av. Oh yes.

Dagen som varit.

Jag var orolig över hur lunchen skulle bli idag när jag skulle vara på min praktik. Jag vill inte behöva sitta och förklara mig varför jag äter mindre två dagar i veckan och jag vill inte ha för mycket frågor om det heller. Det är bara så jag lever, och det är det. Inget att förklara.

Men hur lättad jag blev vid lunchtid när min handledare berättar för mig att hon äter enligt 5:2-metoden och därför bara äter grönsaker? Väldigt, väldigt lättad.

Så till lunch pillade jag i mig några små bitar tomat, två skivor gurka och en chicken kebab-bit. Tänker att det kan inte överskrida mer än max 50 kcal.

När jag kom hem hetspluggade jag ett par timmar och blev så frustrerad att jag var tvungen att åka iväg och tröstshoppa lite höstkläder.

Lyckan i att köpa en jeansskjorta i storlek 40 och den inte sitter tight någonstans. Det kändes fint. Jag övervägde till och med att gå ner till storlek 38, men jag orkade inte prova. 

Middagen blev vid 19.30 idag och bestod av något jag ofta äter under fastedagarna. Det vill säga kycklingskivor från Pärsons, stekt vitkål & morot, broccoli och keso. Totalt 245 kcal.

Så idag har jag bara ätit cirka 300 kcal än så länge. Det var skönt att ha som en längre fasta idag istället för att äta mellanmål hela tiden. Men samtidigt blev jag illamående efter ett tag och det är ju inte så roligt. Precis innan middagen blev jag så illamående att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, så då visste jag att nu behöver min kropp mat. Den är inte gjord för helfasta. Eller det är åtminstone inte värt att helfasta om jag blir illamående.

Vecka 13, fastedag 24.

Nu kliver vi in i vecka 13, den första veckan i den fjärde månaden med 5:2, heh. Så småningom kommer det här med att räkna veckor och dagar inte alls vara lika spännande, men nu tycker jag att det är roligt att ha koll.

Jag somnade småhungrig igår kväll och vaknade småhungrig imorse. Försöker fylla magen med svart kaffe för att slippa tänka på mat. Den här fastedagen är så oplanerad som det går i princip. Jag ska vara på min praktik klockan nio och jag har inte en aning om hur länge jag blir kvar där, om jag åker hem innan lunch eller efter. Det får lösa sig.

Det känns skönt att komma in i min gamla vanemåndag igen i alla fall.

Chockerande resultat!

Jag tror att det måste vara något fel på mina föräldrars våg, för det här går inte ihop i mitt huvud.

I tisdags vägde jag mig hos en kompis, tidpunkt 15.50. Vågen visade att jag hade gått ner 2,6 kg på fem veckor.

Idag vägde jag mig hos mina föräldrar, tidpunkt 19.10. Trots intag av frukost, resterna av en godispåse från igår, hamburgare & pommes, tårta och en kaka, plus massvis med kaffe så visade deras våg att jag gått ner ytterligare 1,4 (!) kg sen i tisdags!

Det betyder alltså att jag har gått ner hela 4 kg på sex veckor. Det är ju för fan inte klokt, haha.

Jag är jätteglad förstås. Men det känns helt knäppt att vågen visar på 1,4 kg mindre på bara fem dagar när jag dessutom väger mig kvällstid. Galet, det är vad det är. Men jag är glad dock. Det känns som att det går i rätt riktning.

Nu börjar jag äntligen känna att det kanske finns ett hopp för mig som normalviktig i framtiden. Det vore helt fantastiskt. Jag har inte varit normalviktig sedan jag gick i tredje klass, eller så. Jag har aldrig varit normalviktig i mitt vuxna liv. Det vore så fint att bli det innan jag blir 25 år, så att jag kan leva resten av mitt liv med att må bra i mig själv och inte konstant känna mig större än alla andra.

Mitt BMI ligger på 30,5 nu. Det står för fetma. Vilket känns skevt för när jag tänker på fetma tänker jag att man är mycket större än vad jag är. Jag har aldrig känt mig fet, snarare överviktig. Men går jag ner ytterligare två kilo kommer jag ligga på ett BMI på 29,8 vilket kommer göra att jag då ses som överviktig istället.

Det känns riktigt bra.

Men man ser ju definitivt skillnad. Den vänstra bilden är från vecka 2 och den högra är från vecka 11. 

(Ber om ursäkt för det äckliga på spegeln på vänstra bilden. Jag fick en hostattack när jag borstade tänderna och sen glömde jag torka bort det innan jag tog bilden... tyvärr)

Mått, vecka 12.

Mage: 103 cm (-6 cm)
Midja: 82 cm (-7 cm)
Lår: 55 cm (-9 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 32 cm  (-2 cm)
Bröst: 99 cm (-2 cm)
Höft: 110,5 cm (-4,5 cm)

Jag är mäkta förvånad över veckans resultat! Jag har ätit dåligt och inte rört på mig så mycket den här veckan och ändå har jag gått ner en massa centimeter? Detta mättes dessutom idag, på morgonen, en söndag när man ätit upp sig rejält liksom. Men tydligen inte. 

När jag först skulle mäta mig vid magen tänkte jag "åh nä, jag kommer ha ökat flera cm. Jag vill inte se, jag vågar inte". Men så hade jag minskat en halv cm istället. 

Det känns bra att få bevisat att det inte är så dåligt att hoppa över en fastedag och köra 6:1 istället för 5:2 de veckor man inte är på topp. Man ska alltid lyssna på kroppen i första hand. 

Imorgon blir det en vanlig 5:2-vecka i alla fall. Det ska bli skönt att komma in i rutiner igen.

Aptitreglering.

Jag har märkt en stor skillnad i min aptit sen jag började med 5:2. Jag har vissa dagar som jag är så himla hungrig på, då blir jag inte nöjd med en portion utan vill helst äta två portioner och sen är jag konstant småhungrig. De dagarna kommer dock rätt sällan, skulle säga att det är max 1-2 gånger i månaden jag känner så.

Men jag är sällan så hungrig på morgonen längre och idag har jag inte varit hungrig alls, på hela dagen. Jag åt en liten yoghurt till frukost och sen ville jag inte ha något mer. Tänkte att jag köper en banan eller en smörgås när jag kommer till skolan ifall jag blir hungrig. Blev inte hungrig, men åt en smörgås vid 11 ändå.

Sedan åkte jag och lunchade med några klasskompisar. Vi åt kinabuffé och jag tog mini-portioner av det som fanns och orkade inte ens äta upp allting. Detta var vid ett-tiden och jag är fortfarande mätt. Känns lite som att jag lika gärna kan hoppa över middagen ikväll eftersom att jag ändå inte verkar vara hungrig.

Bu.

Börjar med den positiva saken. Vanligtvis när jag har fått ett bra besked, exempelvis som att jag har gått ner i vikt, så måste jag "fira" och "unna" mig med något. Men igår blev jag så förvånad över hur jag valde bort det onyttiga när jag var i affären. Jag stod vid chokladhyllan, tittade på alla sorter och tänkte "men herregud, jag mår ju illa bara av att titta på detta. VILL jag verkligen ha?". 

Och det ville jag inte, så jag sket i det. 

Sen den dåliga saken. Den här veckan kommer att bli en 6:1 vecka istället. Det är inte det i sig som känns dåligt utan det som suger är att jag är sjuk. Igen. Värre nu än förra veckan.

Jag frös så himla mycket igår, så när jag gick och la mig på kvällen så hade jag på mig leggings, dubbla strumpor, dubbla linnen och hoodie, dessutom sov jag med en ullpläd under mig och en över mig, plus ett täcke. ÄNDÅ frös jag så att jag skakade.

Sedan vaknade jag en timme senare överhettad istället. Tog av mig alla kläder och samtidigt som jag frös så kallsvettades jag och kände mig varm. Så jag sov knappt på hela natten och nu känner jag precis likadant, fryser ömsom kallsvettas och så har jag så himla ont i huvudet och ont i halsen.

Därför tänker jag inte fasta imorgon. Det känns nog jobbigt att jag måste åka till skolan imorgon, oavsett hur jag mår. Att då kombinera det med fasta känns inte helt ultimat om jag ska bli frisk.

Resultat!

Jag var och hälsade på en förskola idag, de har inte träffat mig på en månad. När jag kom dit säger en kollega till mig "men herregud vad du har gått ner! Det syns, speciellt i ansiktet! Jag kände knappt igen dig". Och flera andra reagerade och påpekade på hur mycket jag har smalnat av sedan de sist såg mig.

Eftersom att de inte har sett mig på en månad så är det klart att de ser en större skillnad än jag som ser mig själv varje dag. Trots att jag känner att jag går ner i vikt. Men det är inte samma sak.

Jag blev så nyfiken på hur mycket jag faktiskt vägde nu att jag vägde mig hos en kompis. Det blir på ett sätt fel i jämförelsen eftersom att förra gången jag vägde mig gjorde jag det på morgonen och nu på eftermiddagen istället.

Men gissa?
Jag har gått ner 2,6 kg på fem veckor!

Det kändes oerhört bra. Speciellt med att få de resultaten när man ätit både frukost och lunch och druckit kaffe, liksom.

Det enda som jag tycker är lite irriterande är att jag aldrig vägde in mig innan jag började med 5:2-metoden. Jag borde ha tagit mig i kragen och gjort det bara. Men när jag började med 5:2 så handlade det aldrig om vikten. Jag tänkte att även om jag står stilla i vikt så kommer jag må bra av att äta såhär och det är huvudsaken. Jag hade ärligt talat inte räknat med att gå ner i vikt.

Så det enda jag har att jämföra mig med är när jag vägde mig för längesen. Så längesen att jag inte ens har ett datum, men jag tänker att jag får utgå från att det var så jag vägde innan 5:2, trots att resultaten kanske blir lite missvisande.

Men i alla fall, det innebär att jag har gått ner totalt 11,1 kg.
Sedan den gången jag vägde mig. Som jag inte ens vet när det var. Men ändå. Jag har gått ner 11,1 kg sen dess. Och 2,6 kg på fem veckor!

Det är fantastiskt, för jag har aldrig mått bättre. Jag känner mig så himla fri på något sätt. Att gå ner 2,6 kg på fem veckor trots att jag äter godis minst två gånger i veckan och att det slinker ner någon snabbmat ibland, plus lite fikor. Och så rör jag inte på mig så mycket som jag kanske borde. Men jag mår BRA. Jag mår så himla bra.

Dagens middag.

Idag hade jag ingen lust alls att ta kort på min mat. Dels för att den inte såg så värst rolig eller aptitlig ut och dels för att jag var trött, frusen och hungrig. Det här regniga höstvädret är både djävulskt och fruktansvärt mysigt.

Dagens middag blev i alla fall; ugnsbakad torskrygg med rödbeta, morot och broccoli i foliepaket. Keso.

Gjorde på samma sätt som när jag gjorde laxen, bara att fisken blev utbytt. Enkelt, snabbt och gott. Värt att testa om man inte har gjort det än. Måltiden landade på totalt 219 kcal.

Nu blir det Idol och Ensam mamma söker under kvällen. Tänker gotta till det med te och en skål med yoghurt toppat med bär senare.

Vecka 12, fastedag 23.

Jag har varit så glad att jag aldrig vaknar hungrig på morgonen längre. Typiskt att jag då, just idag, en fastedag, vaknar vrålhungrig med kurrande mage? Det har inte hänt på flera flera veckor.

Men jag kickade igång med lite tvätt, plock och plugg och så försvann hungerkänslan. Som den alltid gör.

Nu sitter jag och försöker få i mig 200 gram tomatsoppa (110 kcal) innan jag måste rusa iväg till bussen för att åka till skolan. Samtidigt tittar jag på Efter tio med Malou och de pratar just nu om 5:2-metoden. Är lite smått irriterad över att jag inte kommer kunna titta ordentligt nu när jag är stressad, får helt enkelt kolla på tv4 play när jag kommer hem istället. Hoppas de säger något vettigt.

Nästan som att vara gravid.

Imorgon äntrar jag vecka 12!! Känns helt sjukt. Imorgon har jag hållt med 5:2 i tre månader. Jag läste i en hälso-tidning att det tar cirka 66 dagar att göra ett nytt beteendemönster till en livsstil. Nu har jag i och för sig passerat 66 dagar redan, men ändå.

Det känns så himla bra i kropp och själ att jag har upprätthållit detta i tre månader och att det faktiskt känns lika bra som när jag började. Om inte bättre, till och med.

Det känns också jävligt befriande att kunna äta vilken mat jag vill och godis på helgen, och ändå stå framför spegeln på morgonen och tänka att jag tycker om mig själv. Att jag accepterar hur jag ser ut och vem jag är. Vill aldrig någonsin ha ångest över vad jag äter. Det är ett sånt slöseri på negativ energi. 

Mått, vecka 11.

Mage: 103,5 cm (-5,5 cm)
Midja: 83 cm (-6 cm)
Lår: 57 cm (-7 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 34 cm 
Bröst: 101 cm
Höft: 111 cm (-4 cm)

Mjae, jag vet inte riktigt. Supernöjd med måtten på mage och lår. Men jag blir så irriterad på att jag måste göra någonting fel. Inte kan väl ens mått skifta uppåt och neråt från vecka till vecka, eller? Jag tror det handlar om att jag mäter fel många gånger. Jag mäter inte exakt likadant, alltså på exakt samma ställe och drar åt exakt lika hårt/löst varje gång. Det tror jag bidrar till att måtten varierar en del. 

Men men.  

Dagens middag.

Idag fick det bli detta till middag! Lax i foliepaket med rödbeta, morot och broccoli. Åt dessutom keso till. Så himla enkelt och gott var det.

La en lax på 125 gram på aluminiumfoliet, ner med 50 gram broccoli, 29 gram rödbeta och 32 gram morot. Salta, peppra, vik ihop foliepappret. In i ugnen i cirka 20 minuter på 175 grader - klart! 

Allt som allt landade det på 303 kcal. Egentligen tycker jag att det är rätt mycket för relativt lite mat. Jag hade inte utrymme nog att göra exempelvis en liten sallad till som jag hade tänkt från början. Visserligen blev jag väldigt mätt och det var så himla gott, men nästa gång tänker jag göra något liknande men på torsk istället.

Torsk innehåller bara 75 kcal per 100 gram, vilket utgör en grymt stor skillnad mot laxfilén på 180 kcal per 100 gram. Det är hälften så lite kalorier i det. Sedan är å andra sidan lax väldigt bra för kroppen med nyttigheter och fett. Men då sparar jag hellre laxen till en av mina ätardagar. Nu var jag bara för lat för att åka till affären och köpa torsk, och tog det som var hemma istället.

Fastedag 22.

Jag hade egentligen inte planerat att ha två fastedagar den här veckan på grund av att jag känt mig sjuk. Men i och med att min mirakelkur med ingefära & citron faktiskt verkar hjälpa så tänkte jag att det är lika bra att köra. Så länge jag och kroppen mår bra, så ska jag inte skjuta på det heller.

Det är klart att det är lite småmotigt ibland att fasta. Det är det. Det tänker jag inte sticka under stol med. Men det är inte outhärdligt, plågsamt jobbigt. Men när man sitter och ser barnen mumsa på goda smörgåsar med leverpastej så blir man ju lite smått avundsjuk och önskar sig en smörgås också. Men det får jag ju äta annars, så vad spelar det för roll egentligen?

Jag körde på samma grej som i måndags, att jag äter det barnen äter men i mindre mängd. Så idag blev det en sked minestronesoppa till lunch, med massor av vatten. Jag vet ju inte hur mycket den där soppan innehåller, så jag vågar inte äta mer än bara en matsked ungefär. Den såg ut att innehålla mycket fett, så det skulle inte förvåna mig om det innehåll 100 kcal, alltså.

Förändringar.

Den senaste veckan har jag upptäckt att jag sällan vaknar vrålhungrig nu för tiden. Innan jag började med 5:2 vaknade jag alltid med kurrande mage och ville vräka i mig frukost på en gång, ungefär. Nu vaknar jag alltid utvilad, nöjd och sugen på kaffe.

Så idag blev jag så förvånad över hur jag lyssnade på kroppen. Jag väcktes av väckarklockan vid kvart över sex och insåg att jag inte var hungrig. Drack kaffe och massor med vatten med ingefära och citron. Tänkte vid sju att det är lika bra att äta frukost på jobbet om jag ändå inte är hungrig nu. Men när klockan blev åtta på jobbet och frukosten serverades var jag fortfarande inte hungrig. Varför ska jag äta om min kropp inte verkar vilja ha något?

Men sen strax efter nio blev jag hungrig, åt en halv banan och var nöjd fram till lunch. Det är en härlig känsla att lyssna på kroppen måste jag säga.

En annan sak är att jag är medveten och mer mån om vad jag stoppar i mig. Inte på det sätt som att jag vägrar äta pizza, hamburgare, kolhydrater och socker. Utan mer att jag inser vad den typ av mat jag äter ger för bra konsekvenser för min hälsa. Idag till middag åt jag exempelvis blodpudding, som innehåller massvis med järn. Drack citron/ingefärsvatten, som hjälper kroppen att plocka upp järnet. Till det åt jag brysselkål och sallad på bladspenat, paprika och gurka. Massor med nyttigheter och antioxidanter. Kände mig så himla.. ren och näringsboostad. Fint.

Nu ska vi prata om ätstörningar.

Okej. Vi börjar med att prata om; vad är en ätstörning egentligen? 

En ätstörning är när man har ett osunt förhållande till mat på något sätt. I dagens samhälle är det svårt att faktiskt veta vad en sund inställning till mat och hälsa innebär. Ätstörningarna har de senaste åren eskalerat något enormt och jag tvivlar på att det finns många idag som äter "normalt" och "sunt". Jag uppfattar det som att många ser på mat idag som något fult och dåligt. Tänk bara hur ofta man får höra folk ursäkta sig innan de äter något som inte anses vara hälsosamt "åh, jag borde inte.. men det är ju så gott", "äh, jag tar en bit, ska ändå träna bort det ikväll", "jag har ätit så dåligt nu".

För mig är ett ätstört beteende när man anser matintag vara ångestfyllt på något sätt. Bland annat.

1177.se definierar ätstörningar såhär och stolpar upp ett par punkter som de anser definierar en ätstörning, exempelvis:

• Man bantar och blir mer och mer upptagen av sina matvanor och sin vikt.
• Man skjuter upp måltider, äter långsamt eller vill äta ensam.
• Man äter oregelbundet, hoppar till exempel över frukosten eller äter stora mängder"förbjuden" mat när man är ensam.
• Man utvecklar olika tvångsbeteenden, som särskilda sätt att äta vissa saker.
• Man känner ångest eller nedstämdhet. 

De ätstörningar vi pratar mest om idag är anorexi, bulimi och ortorexi. Men vi måste komma ihåg att det fanns massor av andra typer av ätstörda beteenden som faktiskt också är en form av ätstörning.

Googlar man på "dieten ger ätstörningar" så möts man av detta:

 Jag blir vansinnig. Den nya flugan idag till vad som skapar ätstörningar verkar ha gått från skönhetsideal till 5:2-metoden.

Jag har haft ett ätstört beteende så länge som jag kan minnas. Jag vet inte exakta orsaken, om det kan vara en genetisk orsak i samband med den miljön jag vuxit upp i. Redan i lågstadiet gav matsalen i skolan mig ångest. Jag ville inte dit, jag skämdes för att jag skulle äta och jag skämdes för att andra skulle se mig ta mat. Då var jag normalviktig, dessutom. Så det handlade inte om att jag tyckte att jag var för tjock eller att jag fått kommentarer från något håll. Jag vet inte varför, det bara var så.

Det eskalerade och i högstadiet gick jag med brickan med mat nästan nere vid knäna och ögonen stirrandes mot golvet, i hopp om att jag på något magiskt sätt skulle bli osynlig och att ingen skulle se att jag åt. Så fort någon förutom de jag kände mig trygg satte sig i närheten av mig när jag åt, så slutade jag äta. Sa att jag var mätt om någon frågade.

Hemma åt jag aldrig vid matbordet. Jag ljög ofta för mina föräldrar att jag var upptagen och sen lyssnade jag efter att de skulle bli klara så att jag kunde äta ensam. Eller så hämtade jag in en tallrik mat till mitt rum.

Jag blir riktigt upprörd när människor idag lättvint försöker skuldbelägga en ät-metod som en del av att skapa ätstörningar. Vissa menar att det blir "konstgjord bulimi" och en form av svält kombinerat med hetsätning med 5:2. Andra menar att det är kaloriräknandet två dagar i veckan som är boven. De tror på riktigt att 5:2-metoden kommer bidra till att alla som utövar den blir ätstörda.

Det är så individuellt vad som skapar en ätstörning. Allting är inte svart eller vitt, det är liksom inte antingen det ena eller det andra. Det handlar om så många saker som påverkar. För vissa kan skönhetsidealen i samhället och skyltdockor i klädaffärerna vara problematiskt och en bidragande till orsak till varför man börjar banta och få ångest över maten. En kompis till mig fick ett ätstört beteende när hon började med Viktväktarna. Någon annan tack vare fula glåpord i skolan som barn. En tredje för att hennes mamma alltid stod och pratade om sitt utseende på ett negativt sätt. Några kvinnor har skrivit en bok om att ätstörningar är en bieffekt av de maktstrukturer vi har i samhället.

Det jag menar är att vad som helst kan göra så att någon får ett ätstört beteende. Jag tycker att det är så jävla synd att 5:2-metoden ska få den här skiten som den får idag. Att den ska bli det svarta fåret i samhället när vi försöker leta efter vår väg att bli hälsosamma. Varför någon får en ätstörning är högst individuellt och hade man inte ett ätstört beteende innan 5:2-metoden betyder det inte att man definitivt kommer att få det när man börjar med det.

(Men vet man med sig att man exempelvis gärna fastnar i kaloriräknande och svält, så skulle jag inte rekommendera 5:2-metoden. Men då skulle jag inte heller rekommendera någon diet heller, som LCHF eller så.)

Sjuk.

Mjae, måndagens rädsla för att bli sjuk eskalerade något och jag kände mig rätt hängig hela tisdagen. Jag är glad att jag åtminstone pallade med att fasta i måndags och det var tur att jag hade min fastedag då. Jag hade förmodligen inte orkat bry mig om det var en dag jag mådde sämre.

Igår proppade jag i mig fullt med c-vitaminer och annat jox i hopp om att bli friskare. Direkt efter skolan for jag iväg och handlade juice, ingefära, citron, vindruvor, choklad och glass. Heh. Kanske inte det bästa valet det där med godis och glass, men what the hell. Är man måste-bli-frisk-sjuk så är man. Faktiskt.

I alla fall kokade jag te på ingefära, citron och tillsatte honung när det svalnat av. Det kändes igår kväll som att det gjorde mirakel! Och idag känner jag mig (än så länge..) lite piggare. Har inte lika ont i halsen och mindre rethosta. (peppar, peppar). Får se hur detta blir.

Ikväll ska jag försöka knåpa ihop ett inlägg angående ätstörningar. Får se om jag lyckas.

Vecka 11, fastedag 21.

Det känns som att jag är på väg att bli sjuk. Hosta som sitter i halsen men bara kommer ut i små fjuttiga tönt-hostningar (vilket i och för sig är så bättre än att hosta tills man kräks, men ändå). Frusen. Trött. Allmänt småhängig.

Idag har jag haft en halvbra fastedag om man ska vara noga, men jag är nöjd ändå med hur jag la upp dagen. Jag blev inringd på jobb imorse, vägde fram och tillbaka huruvida jag skulle skjuta på fastandet tills imorgon eller köra idag. Tillslut bestämde jag mig för att det fick gå som det går, men jag kunde ju åtminstone försöka.

Det är lite smått problematiskt att kombinera jobb på förskola och 5:2-metoden ibland. Framförallt när jag blir inringd till lite olika avdelningar skiftande dagar. Jag har ingen lust att förklara mig varje gång och framför allt vill jag inte påverka barnen med mitt sätt att äta. Jag har ännu inte riktigt klurat ur hur detta ska fungera på bästa sätt. Ska jag ta med mig egen mat eller äta mini-portion av det som bjuds på? Det är så himla svårt.

Rent pedagogiskt känns ju en mini-portion som det bästa alternativet, men då tycker jag å andra sidan att det är sjukt jobbigt att inte veta hur mycket jag faktiskt får i mig, så att jag kan anpassa resten av dagens mål till detta.

Men idag blev det i alla fall: 
8.15 - En kopp svart kaffe
11.15 - Cirka en matsked makaronipudding, två matskedar vitkålssallad, vatten
18.00 - Middag. Falafel med stekt vitkål & morot, broccoli, gurka och mini-keso (318 kcal)

Det får väl duga. Man kan inte göra allt perfekt här i livet.

Bättre än förväntat.

Jag glömde såklart min akut-gurka idag när jag åkte iväg till skolan. Det slog mig när jag stod och väntade på bussen att jag helt hade glömt bort det. Först drabbades jag lite av panik, men sen tänkte jag på det Henrik Viberg Forsgren säger om fasta och hur fastan ska hjälpa en till att inte få panik för att man inte äter på ett par timmar. Nu följer jag inte honom exemplariskt (och dessutom äter jag ju enligt 5:2-metoden, medan han äter enligt 16:8) då jag oftast äter både lunch och middag, men ändå. Det fick mig att sluta fokusera på att jag glömt gurkan.

Och det gick ju hur bra som helst. Det gick mycket bättre idag att kombinera fasta och eftermiddagsskola än i måndags. Var inte ett dugg hungrig och jag var inte ens hungrig när jag åkte hem. Knasigt. Men kul att min kropp gör sig nya hungerrutiner.

Idag är jag lat och äter i princip samma sak som jag gjorde i måndags.

10.45 Lunch: Keldas tomatsoppa, 200 gram (110 kcal)
18.30 Middag: Stekt morötter och vitkålsblandning, broccoli, minikeso och kycklingskivor (259 kcal)

Nu är jag så proppmätt. 

Har dessutom börjat med en ny grej, efter varje middag under fastedagarna dricker jag en kopp kaffe. Jag tycker att det ger mig en skön känsla av lyx och välbefinnande.

Fastedag tjugo!

Idag blir det veckans sista fastedag! Det enda som känns tungt är det faktum att jag vaknade 6.20 och har pluggat i ett par timmar nu, med enbart en kopp kaffe som föda. Det fungerar, men det är skönare att hålla sig fysiskt sysselsatt till lunch än att försöka koncentrera sig på vetenskapliga artiklar och kurslitteratur.

Jag kör på samma upplägg som i måndags, lite Kelda-soppa till lunch innan jag åker iväg till skolan, och en gurkbit i väskan ifall akut-hunger skulle hoppa in. Alltid bra att ha en reservplan ifall något skulle kännas knasigt. Jag har hellre med mig en gurkbit som jag inte äter, än att få något bakslag och helt plötsligt stå med en chokladbar i handen.

Tv4 - En guide till fastemetoderna.

Tänkte bara tipsa er om att se den här videon där kostrådgivaren Henrik Viberg Forsgren pratar om en del olika typer av periodisk fasta och försöker tydliggöra vad periodisk fasta har för positiva effekter och lite hur man ska tänka kring det. Väldigt bra att se dels på grund av hans kloka tankar men dels för de som känner sig osäkra och är nybörjare med 5:2 eller en annan typ av periodisk fasta. Tror att den kan vara till en hjälp.

En vanlig ätardag.

Eftersom att Alex Schulman tror att alla 5:2-are proppar i sig sockerkaka och coca cola under en fastedag så tänkte jag berätta hur en normal ätdag ser ut för mig.

Idag har den sett ut såhär:

7.45 - Frukost bestående av 1 knäckebröd och en skål med keso, banan och kanel. Kaffe.
11.15 - Lunch. 2 raggmunkar med keso, lingonsylt och lite majs. Vatten.
14.15 - Ett mjukt bröd med leverpastej och saltgurka.
18.30 - Middag. Fullkornsbulgur med korv stroganoff. Sallad. Vatten.

En sak jag aldrig slutar förvånas över är hur lätt allting känns sedan jag började med 5:2. Min kropp och jag är i symbios med varandra, den skickar signaler till mig när jag är hungrig och då ger jag den näring. Jag har dessutom börjat äta mycket saktare, förut kastade jag i mig mat (arbetsskada när man jobbar på förskola..). Förut kunde jag äta en portion mat på 5-6 minuter som nu tar mig 12-13 minuter att äta upp, och detta sker utan att jag ens tänkt på det.

En annan grej jag upptäckt är att jag sällan vaknar vrålhungrig på morgonen längre! Förut vaknade jag varje morgon med kurrande mage och kände mig nästan svimfärdig när jag reste mig upp ur sängen för att gå på toaletten. Nu vaknar jag nästan alltid pigg, utvilad och hungern kommer 30-60 minuter efter att jag har vaknat istället.

Mått, vecka 10.

Mage: 105 cm (-4 cm)
Midja: 82 cm (-7 cm)
Lår: 59,5 cm (-4,5 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 34 cm 
Bröst: 101 cm
Höft: 109 cm (-6 cm)

Veckans resultat känns rätt nice med tanke på att jag vaknade upp med världens magont och insåg att jag har fått min mens. Så jag känner mig svullen och vätskefylld i hela kroppen och att då få resultat som att jag har minskat rätt mycket i både midja och höftmått, känns ju inte helt fel!

Tisdag.

 Jag startade morgonen med en härlig morgonpromenad i skogen. Bestämde mig igår kväll att direkt när jag vaknar ska jag ta en promenad och efteråt belöna mig själv med en god frukost. Det var en så himla bra start på dagen och det var skönt att få röra på sig och andas in frisk luft, det ger en härlig energi i kroppen.

På tal om något annat, jag börjar ruttna ur på alla artiklar och krönikor och debatter i media angående 5:2-metoden. Jag orkar inte se en enda löpsedel igen som det står "jag gick ner 10 kg på 5 veckor med 5:2", "här hittar du alla recept för att äta enligt 5:2!" och "det är inne att svälta sig själv".

Jag köper inte allt rakt av som har med 5:2-metoden att göra. Forskningen som har bedrivits hittills har skett på råttor och inte på människor, forskningen har dessutom inte bedrivits tillräckligt lång tid för att man ska kunna se hur 5:2-metoden påverkar hälsan i ett långsiktigt perspektiv.

Men det passar mig. Jag trivs med att leva såhär. Jag känner att jag har hittat hem och det är det som är viktigast för mig. Sedan om jag skulle ha kunnat må lika bra med LCHF eller någon annan diet, det spelar ingen roll. För det som gör att jag trivs med 5:2-metoden är att det är lättare för mig att göra det till en livsstil.

Det låter så enkelt när man säger att man ska göra av med mer energi än vad man får i sig, många förminskar det med att säga "det är ju inte direkt raketforskning". Men det spelar ingen roll om man vet det, det som spelar roll är ifall man klarar av att göra det till en livsstil. Det är inte så enkelt som det kan verka eller låta. Jag vet i alla fall att jag inte fixar krav, måsten och förbud. Jag blir stressad inombords och tillslut så skiter sig allting för att jag blir så deprimerad att jag tröstäter och tappar all lust och motivation.

Det är där 5:2-metoden fungerar för mig. Jag halvfastar två dagar i veckan och det är det. Fastedagarna ger mig positiva känslor på alla sätt vilket gör att jag vill fortsätta och fortsätta och aldrig sluta. 5:2-metoden gör mig inte stressad, den talar inte om för mig vad jag måste göra och vad jag ska tänka på och vad jag inte får äta. Det får mig att må bra i det stora hela.

Middag!

50 gram morot (20 kcal)
70 gram vitkål (18 kcal)
60 gram broccoli (21 kcal)
50 gram mini-keso (35 kcal)
90 gram kycklingskivor (90 kcal)
margarin till stekning, cirka 63 kcal.

 Stekte vitkål och morot i lite smör, saltade och pepprade. Till det åt jag det ni ser ovan. Hett tips! Blev totalt 247 kcal.

Jag har i princip slutat planera mina måltider. Vilket jag ser som ett tecken på att 5:2-metoden äntligen har blivit min livsstil. Den enda planeringen jag egentligen gör är att jag alltid ser till att jag har handlat hem basvaror inför veckans första fastedag så att jag vet att jag har allting hemma under veckan. Alltså grönsaker, kaffe, keso, ägg och något "matigt", kanske falafel, sojakorv, kyckling, lax eller liknande. Utifrån dessa varor hittar jag alltid på någonting som jag vet att jag tycker om. Jag kanske inte experimenterar så mycket med grytor, men jag tycker att det duger rätt bra ändå.

Dagen än så länge.

Det gick oväntat bra att fasta idag. Jag bävade inför det och var orolig för hur det skulle fungera i kombination med skolan, då det är så mycket stillasittande.

Men jag åt lunch 10.45 och då testade jag Keldas tomatsoppa för första gången. Jag åt 150 gram (83 kcal) och så hade jag i en klick mini-fraiche (20 gram, 17 kcal) också.

Tog med mig en bit gurka men jag har ännu inte ätit den. Jag var lätt illamående på väg till skolan och blev superhungrig redan halv två, men det gick över fort. Nu är jag inte alls hungrig men har däremot fått lite ont i huvudet. Tror huvudvärken beror på att jag knappt har druckit något vatten idag.

Frågan är vad jag ska hitta på till middag idag. Funderar på att steka vitkål och morötter och äta till kycklingskivor kanske. Det blir nog bra.

Jämförelsebilder.

Jag gjorde en ny jämförelsebild med samma linne som jag använde för åtta veckor sen. Här kan vi ju definitivt snacka om att man faktiskt ser en skillnad! Den vänstra bilden är från vecka 2 och den högra är från idag, vecka 10.

Känns rätt bra faktiskt.

Vecka 10. Fastedag 19.

Nu har jag inte uppdaterat på ett tag. Det blev lite knasigt förra veckan när jag fick ändra om fastedagarna till måndag och onsdag, vilket gjorde att det har blivit många ätardagar sen i onsdags. Idag är det dock fastedag igen och det känns lite halvjobbigt.

Det är första gången som jag fastar under en som jag har skola. Det hade känts lättare om det inte vore så att jag har lektion mellan 13-15. Det blir så knasigt med tider då, tycker jag. Men förhoppningsvis fungerar min plan om att äta lunch kl 11 och ha med mig gurka ifall hungern kommer ikapp mig skolan. Det borde fungera.

Jag håller tummarna. 

5:2, diet eller en metod?

Jag har fastnat lite i mig själv på huruvida jag ska anse 5:2 vara en metod eller en diet. Enligt Wikipedia förklaras begreppet diet som en kosthållning som innebär uteslutande av vissa livsmedel eller att man anpassar sig till en sorts livsmedel. En metod däremot förklaras kort som ett tillvägagångssätt för att gå från en punkt till en annan.

Jag lutar mer och mer åt att 5:2 snarare är en metod än en diet. En metod som bland annat innebär att lära kroppen vad som är bra och vad som är mindre bra för hälsan. Genom att kalorireducera två gånger i veckan minskar både hungerkänslor och magsäcken, så efter ett tag med 5:2 är det lättare att känna när kroppen behöver bränsle och när den inte behöver det, men också när man är mätt.

Många människor har problem med just det där, att man inte känner sin kropp på det sätt som för andra (som inte har det problemet) verkar så självklart. Har man ätit sig proppmätt vid varje måltid sedan barndomen så tror man att den känslan av mättnad är vanlig mättnadskänsla.

Det är en av anledningarna till varför jag ser på 5:2 som en metod snarare än en diet. Det handlar om att man vill gå från en punkt där man äter alldeles för mycket, för fort och för ofta till att lära känna sin kropps signaler om hunger, aptit och mättnad.

En diet handlar i stora delar av att utesluta en viss typ av livsmedel. Jag är exempelvis allergisk mot stenfrukter, vilket innebär att jag utesluter dessa livsmedel ur min kost. Det är en form av diet. Muslimer utesluter fläsk på grund av religiös filosofi, LCHF-anhängare utesluter kolhydrater (framförallt gluten och socker), GI-anhängare utesluter snabba kolhydrater, veganer utesluter kött- och mjölkprodukter eller annat som är en animalisk produkt av något slag av antingen miljöskäl eller på grund av ett etiskt och moraliskt förhållningssätt.

Men med 5:2-metoden, så utesluter du ingenting. Du har absolut inga livsmedelsrestriktioner överhuvudtaget att följa. Det finns ingen som säger att jag inte får äta melon, pasta, morötter, snickers, chips, knäckebröd, nötter och så vidare. De enda restriktionerna som finns är att man äter 500 kcal två dagar i veckan och äter normalt fem dagar i veckan. En metod till att lära känna sin kropp och förbättra sin hälsa på sikt.

Resten av dagen.

Den här dagen har gått oväntat smidigt måste jag säga. Min oro över hur det ska bli i fortsättningen när mitt liv är fullt av lediga dagar är en aning mindre nu.

Min lunch såg så oaptitlig ut att jag inte ville ta kort på den. Det var inte så gott som jag hade föreställt mig heller.

16.00 - "Lunch" bestående av två sojakorvar, coleslaw och stekt vitkål (277 kcal)
19.00 - Middag bestående av en Minestrone-varma koppen och ett crisp 'n wheat-knäcke (115 kcal)

 Fick tips om det här knäckebrödet, och jag kan inte göra annat än att tipsa vädare! Det är gott även utan smör eller annat pålägg. Relativt mättande och innehåller bara 25 kcal per skiva. Toppen!

Det återstår dock fortfarande strax över 100 kcal som jag får äta och om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen att äta något kvällsmål också. I framtiden är mitt mål att dra ner på kvällsmålen, även under ätardagarna, men jag tar en sak i taget nu. Annars blir jag stressad inombords och då fungerar ingenting längre.

 

Fastedag arton.

Även den här veckan fick jag ändra om fastedagarna lite. Imorgon ska jag nämligen göra en dagsresa till Falun, vilket innebär att jag ska köra bil hela dagen. Då kändes det lite som en halvdålig idé att fasta. Därför blev det en fastedag idag istället.

Än så länge fungerar det förvånansvärt bra. Jag är lite i chock. Jag vaknade kvart i åtta, klockan är tjugo i två och jag har ännu inte ätit något. Jag är faktiskt inte ens särskilt hungrig just nu. Mest sugen på kaffe. Jag tror nästan att under mina lediga fastedagar är det ett bättre upplägg för mig att äta så sent som möjligt. Jag tror att min hunger blir lite triggad av att äta lunch mitt på dagen, det känns som det i alla fall.

Jag har inte ens planerat vad som blir dagens måltider än. Är rätt sugen på kyckling av något slag i alla fall. Får se vad jag hittar på så småningom.

Får se hur det går.

Jag började med 5:2 i slutet av juni och det hela började väldigt bra. Mest tack vare att jag jobbade heltid de första två månaderna (ungefär) men nästa vecka börjar jag höstterminen och då är det skola igen.

Jag oroar mig över hur det kommer att gå när det är skola som sysselsätter mig och inte jobb. I skolan är man mer psykiskt aktiv än fysiskt, vilket jag tror kommer att göra att det känns tyngre att fasta. Dessutom kommer jag att vara ledig relativt mycket. Jag ska försöka hålla mig till måndagar och torsdagar, mest för att jag gillar det upplägget och de rutinerna. Men det innebär också att det kommer bli många lediga fastedagar. Men det borde jag väl klara?

Dessutom har jag praktik i en vecka och det känns så jobbigt att behöva förklara för alla där att jag inte kommer att äta så mycket två av mina dagar där på grund av 5:2. Jag hoppas i alla fall att de är positiva till det och inte tycker att det är något problem. Vi får väl se. I värsta fall får jag väl skippa fastan en vecka, om det skulle vara så.

Jag längtar tills den här terminen är över och jag börjar jobba heltid igen, jag tror att det kommer göra allt det här så mycket enklare. Fasta rutiner och aktivitet känns som a och o för mig i kombination med 5:2.

Tisdag.

Åh herre, vilket sötsug jag hade igår! Jag blev nästan galen. Men när klockan började närma sig läggdags och jag fortfarande stått emot sötsuget så började jag känna en viss stolthet över mig själv. Jag vet inte om jag någonsin lyckats hålla emot sådant extremt sötsug som jag hade igår, utan att kompensera med någonting annat?

Det var duktigt tyckte jag. Idag är jag inte alls sötsugen längre. Såklart. Men det känns ganska skönt att ha en vanlig ätardag idag, igår var rätt tungt.

Dagens middag.

Dagens middag blev väldigt lik lunchen, men lite fylligare. Det landade på 234 kcal totalt.

Jag åt 4 skivor grillad kyckling från Pärssons som innehåller cirka 72 kcal. Sedan gjorde jag en sallad på isbergssallad, gurka och paprika på 21 kcal. Körde in en halv rödbeta och en liten morot i ugnen (utan någon olja på grund av att det blir så mycket kalorimässigt då), dels för att det är så gott och dels för att det känns bra med något varmt till middag.

Sedan gjorde jag en coleslaw på totalt 99 kcal (utan morötter på grund av att jag är allergisk mot råa morötter).

Ingredienser: 
50 gram vitkål
20 gram creme fraiche
10 gram rödlök
10 gram Slotts original-senap
Salt och peppar

Finstrimla vitkålen med en osthyvel. Hacka rödlök i små, smala bitar och blanda i vitkålen. Tillsätt creme fraichen, rör runt och tillsätt sedan salt och peppar. Avsluta med lite senap och rör om. Ställ in i kylen en stund så blir den godare och får chans att dra åt sig alla smaker.

Angående skriverierna i media.

Jag kom i kontakt med 5:2-metoden på jobbet en dag när det bjöds på tårta och min kollega förklarade att hon inte skulle ta sig en bit på grund av att hon fastar enligt 5:2. Jag, som alltid varit en diet-motståndare hela livet, bad henne berätta om det. Det startades upp en diskussion i personalrummet och många av mina kollegor höll med henne medan jag kände mig väldigt skeptisk. Jag höjde på ögonbrynen och sa "jag vet att min kropp mår bra av att äta regelbundet, annars blir jag trött, grinig och yr". Jag var med andra ord mycket skeptisk till det och gillade inte alls idén om att man skulle räkna kalorier två dagar i veckan.

Så jag kan på sätt och vis förstå de senaste krönikorna i Aftonbladet där både Alex Schulman och Eva Franchell ifrågasätter 5:2.

Eva Franchell talar om 5:2 som en "konstgjord bulimi" och att 5:2-metoden uppmuntrar framför allt kvinnor till att upprätthålla könsstereotypiska kroppsideal. Hon sågar 5:2-metoden totalt och menar att det bidrar till att öka den ätstörningsproblematik som råder. Jag förstår vad hon menar och hur hon tänker. Det är det som är en fara med 5:2, att det eventuellt kan leda till att unga människor med ätstörningsproblematik hittar stöd i att slippa äta, eller till att fortsätta hetsäta så länge de håller sina fastedagar. Det är just därför 5:2-metoden inte rekommenderas till människor med tendenser till ätstörningar.

Samtidigt som jag har erfarenheten av att ha ett ätstört beteende som jag upplever har förbättrats sen jag började med 5:2-metoden. Till skillnad från det Eva Franchell är rädd för så har det haft motsatt effekt för mig och jag har istället för att hetsätit, bestraffat mig själv så har jag hittat en sund inställning till mat. Men det innebär ju inte att det gäller alla, bara för att det blev så för mig.

Alex Schulman däremot, där känns det som att han har läst rubriker ur kvällstidningar samt Franchells ledare och blivit eldad till att skriva en så pass provokativ krönika han kan. Han har missuppfattat 5:2-metoden totalt och verkar naivt tro att utövarna svälter sig själva för att hetsäta tårta dagen efter. Det är helt absurt och så vitt jag vet gör ingen utövare jag känner så. Det är vetenskapligt bevisat att de flesta väljer hälsosam mat i lagom portioner dagen efter fasta, alternativt till och med äter lite mindre än vanligtvis.

Jag hoppas för Schulmans skull att han åtminstone kan googla en smula innan han kastar ur sig provokativa dumheter, bara för sakens skull. Han behöver inte älska 5:2, ingen behöver göra det. Men det mest grundläggande i livet borde vara att respektera andra människors livsval. Vem man blir kär i, vad man äter och inte äter, vilken utbildning man vill skaffa sig, att skaffa barn eller inte skaffa barn, religion och allt annat som tillhör livet. Man behöver inte tycka att det är en bra grej eller ett bra beslut, man får tycka precis vad man vill. Men man kan åtminstone respektera andra människor.