Okej. Vi börjar med att prata om;
vad är en ätstörning egentligen?
En ätstörning är när man har ett osunt förhållande till mat på något sätt. I dagens samhälle är det svårt att faktiskt veta vad en
sund inställning till mat och hälsa innebär. Ätstörningarna har de senaste åren eskalerat något enormt och jag tvivlar på att det finns många idag som äter "
normalt" och "
sunt". Jag uppfattar det som att många ser på mat idag som något fult och dåligt. Tänk bara hur ofta man får höra folk ursäkta sig innan de äter något som inte anses vara hälsosamt "
åh, jag borde inte.. men det är ju så gott", "
äh, jag tar en bit, ska ändå träna bort det ikväll", "
jag har ätit så dåligt nu".
För mig är ett ätstört beteende när man anser matintag vara ångestfyllt på något sätt. Bland annat.
1177.se definierar ätstörningar såhär och stolpar upp ett par punkter som de anser definierar en ätstörning, exempelvis:
- Man bantar och blir mer och mer upptagen av sina matvanor och sin vikt.
- Man skjuter upp måltider, äter långsamt eller vill äta ensam.
- Man äter oregelbundet, hoppar till exempel över frukosten eller äter stora mängder"förbjuden" mat när man är ensam.
- Man utvecklar olika tvångsbeteenden, som särskilda sätt att äta vissa saker.
- Man känner ångest eller nedstämdhet.
De ätstörningar vi pratar mest om idag är anorexi, bulimi och ortorexi. Men vi måste komma ihåg att det fanns massor av andra typer av ätstörda beteenden som faktiskt också är en form av ätstörning.
Googlar man på "
dieten ger ätstörningar" så möts man av detta:
Jag blir vansinnig. Den nya flugan idag till vad som skapar ätstörningar verkar ha gått från skönhetsideal till 5:2-metoden.
Jag har haft ett ätstört beteende så länge som jag kan minnas. Jag vet inte exakta orsaken, om det kan vara en genetisk orsak i samband med den miljön jag vuxit upp i. Redan i lågstadiet gav matsalen i skolan mig ångest. Jag ville inte dit, jag skämdes för att jag skulle äta och jag skämdes för att andra skulle se mig ta mat. Då var jag normalviktig, dessutom. Så det handlade inte om att jag tyckte att jag var för tjock eller att jag fått kommentarer från något håll. Jag vet inte varför, det bara var så.
Det eskalerade och i högstadiet gick jag med brickan med mat nästan nere vid knäna och ögonen stirrandes mot golvet, i hopp om att jag på något magiskt sätt skulle bli osynlig och att ingen skulle se att jag åt. Så fort någon förutom de jag kände mig trygg satte sig i närheten av mig när jag åt, så slutade jag äta. Sa att jag var mätt om någon frågade.
Hemma åt jag aldrig vid matbordet. Jag ljög ofta för mina föräldrar att jag var upptagen och sen lyssnade jag efter att de skulle bli klara så att jag kunde äta ensam. Eller så hämtade jag in en tallrik mat till mitt rum.
Jag blir riktigt upprörd när människor idag lättvint försöker skuldbelägga en ät-metod som en del av att skapa ätstörningar. Vissa menar att det blir "konstgjord bulimi" och en form av svält kombinerat med hetsätning med 5:2. Andra menar att det är kaloriräknandet två dagar i veckan som är boven. De tror på riktigt att 5:2-metoden kommer bidra till att alla som utövar den blir ätstörda.
Det är så individuellt vad som skapar en ätstörning. Allting är inte svart eller vitt, det är liksom inte antingen det ena eller det andra. Det handlar om så många saker som påverkar. För vissa kan skönhetsidealen i samhället och skyltdockor i klädaffärerna vara problematiskt och en bidragande till orsak till varför man börjar banta och få ångest över maten. En kompis till mig fick ett ätstört beteende när hon började med Viktväktarna. Någon annan tack vare fula glåpord i skolan som barn. En tredje för att hennes mamma alltid stod och pratade om sitt utseende på ett negativt sätt. Några kvinnor har skrivit en bok om att ätstörningar är en bieffekt av de maktstrukturer vi har i samhället.
Det jag menar är att vad som helst kan göra så att någon får ett ätstört beteende. Jag tycker att det är så jävla synd att 5:2-metoden ska få den här skiten som den får idag. Att den ska bli det svarta fåret i samhället när vi försöker leta efter vår väg att bli hälsosamma. Varför någon får en ätstörning är högst individuellt och hade man inte ett ätstört beteende innan 5:2-metoden betyder det inte att man definitivt kommer att få det när man börjar med det.
(Men vet man med sig att man exempelvis gärna fastnar i kaloriräknande och svält, så skulle jag inte rekommendera 5:2-metoden. Men då skulle jag inte heller rekommendera någon diet heller, som LCHF eller så.)
