Skärpning nu!

Nej, herregud vad jag skäms över mig själv just nu. Jag har lagt ner fasta den här veckan också. Det gick ju jättebra att fasta i torsdags trots att jag misstänker magkatarr. Men den här veckan använder jag magkatarren som en ursäkt för att slippa istället.

Nästa vecka blir det ordning och reda. Det fungerar inte att jag ska hoppa över fastan, för jag ÄR ju säker på att 5:2-metoden är grejen för mig. Jag vill inte säga "äh, jag pallade inte längre" så att alla som har fördomar får de bekräftade. Nä.

Rent viktmässigt har jag dock ingen ångest. Jag har inte hoppat över fastan för att svulla i saker. Jag har faktiskt ätit väldigt dåligt den här veckan. Dåligt som i att inte äta ordentligt, alltså.

Exempelvismåndag;
Frukost: 2 knäckebröd
Lunch: 1 liten portion ris med gryta
Mellanmål: 1 korvbröd

Tisdag:
Frukost: 4 knäckebröd (flatbröd)
Lunch: En banan
Middag: 3/4-delar Felix ost & broccolipaj.


Ni ser ju. Jag har inte fått i mig nästan någonting. Skulle inte förvåna mig alls om det fortsatte i samma mönster den här veckan. Men men. Snart blir det ordning och reda!

Springförbättring.

Allt som allt gick fastedagen rätt bra igår. Det var tungt i början av dagen men mot kvällen, efter middagen, glömde jag helt bort att jag fastade och kom på det när jag blev lite småhungrig.

Idag var jag ute och sprang med min "PT". Förra gången, i söndags, var det första gången jag sprang på ett år och var därför rätt dålig. Jag orkade nästan ingenting, kom knappt upp för backen jag skulle springa upp och ner för och orkade inte springa några långa sträckor alls.

Men idag blev jag så glad för att det gick så mycket bättre! Från att ha sprungit upp för backen hela vägen en enda gång i söndags, till att springa upp för hela backen fyra eller fem gånger ikväll! Det tycker jag är bra. Jag har ingen aning om hur långt jag har sprungit totalt idag, men kanske 3-4 km i alla fall.

Det är så himla roligt med förbättring! Jag är så stolt över mig själv som orkar lite lite mer för varje gång som jag springer. Upprätthåller jag detta kommer jag lätt orka springa 5 km snart, utan att gå, det tror jag verkligen på.

Det enda som suger är att jag har ont i mitt knä. Förhoppningsvis går det över snart. Plus, att mitt illamående ALDRIG försvinner?! Jag blir tokig! Jag mår illa varje dag, till och från, sedan i söndags. Men det försvinner nog snart. Jag håller tummarna för det i alla fall.

och så dagens middag.

Vad jag önskar att jag hade en bättre kamera samt var en bättre fotograf så att jag kunde ta aptitliga bilder av vad jag äter. Det ser ju grymt äckligt ut när jag tar kort på min mat. Lovar att det smakar bättre än vad det ser ut. Aja.

Just nu är jag inne i en oinspirerad period när det kommer till matlagning och det här är faktiskt min första lagade måltid (utöver blodpudding.. och det räknas inte ens) den här veckan. Haha.

Köttfärsfylld paprika med keso, blandad sallad och gurka på 301 kcal fick bli dagens middag. Till detta serverades bubbelvatten, dagen till ära. Något ska man väl få lyxa med ibland.

Så dagens mat har sett ut;
Lunch - Broccoli, keso & clementin (85 kcal)
Middag - 301 kcal.

Att vara fet och vikthetsen idag.

Jag sitter och kollar på "Extreme makeover weightloss". Programmet gör mig både förfärad och ledsen. Ska man jobba med överviktiga och feta människor tycker jag att det är viktigt att man är empatisk, förstående och stödjande. Absolut inte dömande! Problemet med just detta avsnitt är att kvinnans personliga tränare är just dömande. En av de första sakerna han säger är att kvinnan har blivit fet på grund av lathet.

Jag tror att det är väldigt svårt för en normalviktig person att förstå en överviktig/fet person. Om du har startat livet på ett bra sätt med hälsoriktig, näringsrik kost i kombination av motion så är det en inbyggd vana i dig och inte något man direkt behöver kämpa med. Visserligen hamnar alla i mindre motiverande perioder ibland, men jag tror väldigt starkt på att det är lättare för en person med den typen av erfarenhetsgrund att ta upp exempelvis träningen igen.

Men för någon som under hela sitt liv ätit ohälsosamt och inte rört på sig som man borde är det inte alls lika lätt. Det är inte bara att ta sig i kragen och börja träna och äta rätt. Det är inte så enkelt att motivera sig själv till att ens ta en halvtimmes promenad varje dag, eller tre längre promenader i veckan. Bara det kan vara väldigt svårt för någon med en ohälsosam erfarenhetsgrund.

Just den här kvinnan i programmet har fått höra hårda ord från sina föräldrar. Exempelvis att hon kommer att dö innan hon är 34 enbart på grund av att hennes pappa är diabetiker (hur absurt är inte det? Som om det smittas) och att hon aldrig kommer kunna ha en brudklänning, för hon skulle inte se bra ut i det.

Vad händer många människor då när man får höra sådana här saker?

Jo, man känner hopplöshet. Uppgivenhet. Sorg. Ledsamhet.

I alla fall har det varit så för mig och för många andra. När jag var cirka 10 år önskade jag mig en bikini till sommaren. Jag minns att jag låg i sängen och det var precis innan läggdags som jag framförde min önskan till min mamma. Jag minns så tydligt hur hon liksom stelnade till, funderade och sen började försiktigt att säga "..men du.. du, eh, kan inte ha bikini", "varför då?" frågade jag. "Du är för.. mullig för det".

Jag var tio år. Jag är inte arg på min mamma för det idag. Men jag blev extremt ledsen och den här lilla situationen har följt mig resten av mitt liv (ja, och många andra liknande scenarion såklart). Jag har aldrig burit en bikini, jag har alltid tänkt att jag är för tjock och då kommer alla stirra på mig och tänka att "hur sjutton kan hon ha BIKINI på sig när hon är så tjock?".

Problemet är bara att jag inte ens var särskilt tjock då. Lite mullig, absolut. Men inte tjock. Om jag hade erbjudits rätt kost och fått börja på någon sport så hade mitt hull försvunnit fort. Jag blev inte överviktig förrän jag var cirka 15-16 år gammal. Och varför blev jag det? Jo, för att jag kände hopplöshet!

Jag kände att det inte var någon idé för mig att tänka på vad jag äter, för jag var ändå tjock och då spelar det ingen roll. Jag var en sån där, en sån som alltid skulle vara tjock. Som aldrig skulle passa in och vara normalviktig. Jag levde mitt liv i utanförskap och tjockhet.

Mina föräldrar ville med all välmening bara hjälpa mig, men på helt fel sätt. För att vara dömande är inte ett sätt att nå ut, ofta resulterar det bara i ännu fler negativa spiraler och större motgångar. Det den här kvinnan behöver i programmet är någon som peppar henne! Någon som hjälper henne att tycka om hur hon ser ut redan NU, som fet. För att sedan peppa henne till att motivera sig med de hälsoeffekter träning och rätt kost ger en, som ett gladare humör, mer energi och ork bland annat. Någon som hjälper henne att ändra sitt ätbeteende, att jobba för att få bort tröstätande, finnas som stöd när det känns kämpigt, någon som hjälper henne med att förstå att små steg är också BRA steg. Att orka lite mer är bättre än att orka lite mindre.

Sedan tycker jag att det blir så himla trist när allting enbart handlar om vikt, hela tiden! Jag blir tokig på det. Det är vikthets överallt, i umgängeskretsen, i skolan, på jobbet, i media, i sociala medier. Vi måste någon gång sluta fokusera på vikten och börja fokusera på hälsan i storhet.

Att sträva efter att må bra och att träna för att bli starkare och snabbare, istället för att nå ett visst BMI eller en viss vikt. 

Vecka 15, fastedag 28.

Om ni undrar varför antal fastedagar och antal veckor skiljer sig, är för att jag räknar enbart de dagar jag fastar men alla veckor sen jag började. Hoppar jag över en fastedag så räknar jag inte med den, därför blir detta min 28e fastedag och inte min 30e. Ändå ganska bra gjort att på femton veckor bara ha skippat två fastedagar totalt, känner jag.

Det är tungt idag. Jag stod mellan valet och kvalet om jag skulle fasta eller inte imorse. Men så kände jag att en av anledningarna till varför det känns jobbigt beror på att det har gått en hel vecka från förra fastedagen tills idag. Jag tycker det känns kämpigare när det går så lång tid emellan, man kommer bort lite från vanan och måste börja om på noll igen. Därför bestämde jag mig för att jag måste fasta idag, för om det är såhär jobbigt med bara en vecka emellan, hur blir det då med 1½ vecka emellan fastedagarna?

Och det går bra. Jag var superhungrig redan vid tio när jag skulle på föreläsning, men det försvann efter ett tag. Vid 12 åt jag 50 gram keso, 50 gram broccoli och en clementin. Har inte räknat ut kaloriintaget än. Men det ligger väl på under 100 kcal.

Sedan var jag hungrig när jag kom hem, men just nu känns det bra!

Onsdag.

Jag känner mig rätt duktig, ändå. Jag vill helst inte gräva ner mig i det negativa, som jag annars har så himla lätt för att göra. Som att jag inte har fastat den här veckan, att jag inte har ätit ordentlig och näringsrik mat, att mina träningspass bara blir 45-50 minuter istället för en timme.

Jag försöker att tänka tvärtom istället; jag kommer ut på passen! Det känns roligt. Jag mår bra och får endorfin-kickar. Jag känner mig piggare. Jag har inte ätit något onyttigt (i sötsaksväg) sedan en kanelbulle i söndags. Jag gör åtminstone mitt bästa.

Det är ganska roligt att springa tycker jag. Speciellt när man tar tid och känner att det går framåt och att man orkar mer. Jag är i sjukt dåligt skick rent konditionsmässigt, men det är ju inte så förvånande med tanke på att jag inte har tränat på över ett år? Förutom enstaka promenader liksom. Det är klart att konditionen är dålig.

I måndags orkade jag springa 5,30 min utan att stanna. Idag orkade jag springa 6,45 min. Mitt mål är att orka springa 7 minuter prick nästa gång. Jag försöker sätta så små mål som möjligt för att det inte ska kännas omöjligt att klara av det, att orka lika mycket som gången innan är egentligen lika bra som att orka lite, lite mer.

Nu hoppas jag att jag upprätthåller det här. Jag blir stressad ifall jag försöker ändra allting hos mig på en och samma gång. Det är som menat för att misslyckas då. Nu har jag ätit enligt 5:2-metoden i över tre månader, så nu är nästa projekt att under tre månaders tid försöka implementera träning i mitt liv också.

Att det ska vara så svårt.

Min plan var att fasta idag, eftersom att jag skippade den igår, men nu mår jag illa - igen! Jag förstår inte. Är det inte bara bättre att bli magsjuk fullt ut så jag slipper gå runt och oroa mig för när det ska slå till?

Mycket av mitt illamående sitter nog i huvudet. Troligtvis för att jag fick sms imorse om att barnet (som kan ha smittat mig) hade kräkts hela natten i natt igen.

Så nu sitter jag och bara tänker; fasta eller inte fasta?

Är det helt förfärligt om jag skippar det en vecka? Eller åtminstone kör en 6:1-dag? Jag känner mig SÅ fruktansvärt dålig när jag hoppar över fastan, för i allmänhet tycker jag inte att det är jobbigt. Men idag känns det jobbigt när jag bara är illamående hela tiden. Då orkar jag inte riktigt tänka på att jag inte får äta. Plus skola på det där.

Nä. Jag skiter i det! Gör ett nytt försök på torsdag.

Spring för livet.

Jag skippar som sagt fastedagen idag. Väntar fortfarande på att magsjukan ska bryta ut här. Men jag mådde bättre vid två-tiden så då bestämde jag mig för att dra ut på ett träningspass. Kände mig sjukt motiverad!

Det blev en kombination av powerwalk, promenad och joggning. Jag testade hur länge jag orkade springa utan att stanna och tiden blev ynka 5 minuter och 30 sekunder. Herregud, jag trodde verkligen att jag skulle fixa åtminstone 12 minuter! Men nä.

Men istället för att gräva ner mig i det så tänker jag att nästa gång ska jag klara av att springa lite, lite längre och lite bättre! Dessutom gav jag inte upp heller, utan jag promenerade en bit, sprang lite, gick, sprang, gick, sprang.

Totalt var jag ute i ungefär 50 minuter, men det får duga. Jag har åtminstone försökt. Och kommit iväg, det är bättre än ingenting.

Såhär stor skillnad är det i kroppen numera förresten! (Vänstra bilden är från vecka 2, och högra är från vecka 15)

Helt otroligt!

Mått, vecka 15.

Mage: 103 cm (-6 cm)
Midja: 83 cm (-6 cm)
Lår: 55 cm (-9 cm)
Vad: 41 cm  (-2 cm)
Arm: 34 cm 
Höft: 109 cm (-6 cm)

Jag är lite förvånad över att det inte hade hänt mer med måtten den här veckan. För att jag känner mig så mycket mindre och i spegeln tycker jag att jag har minskat rätt mycket. Men men, mått runt kroppen och att ställa sig på vågen är bara siffror. Ingenting annat än siffror.

Vecka 15.

Jag kommer inte att fasta idag, får se hur jag lägger upp den här veckan överhuvudtaget. Om det blir en eller två fastedagar eller kanske ingen alls. Det beror på hur jag mår.

Igår efter träningen var jag illamående konstant, alltså från klockan tre till elva på kvällen när jag gick och la mig. Precis innan läggdags fick jag sms om att min kompis son (som jag varit barnvakt åt samma dag) precis hade blivit magsjuk.

Så, ja. Jag bara väntar på att magsjukan ska bryta ut här hos mig. Är det något jag alltid får så är det just magsjuka.

Vaknade med illamående redan imorse och tänkte att nä, idag tänker jag inte fasta. Jag skulle säkert klara det, men är det värt att lida sig igenom en fastedag? Nä. Jag tänker inte utsätta mig själv för att må dåligt en hel dag bara för att jag "måste" fasta. Då känns det som att hela hälsoaspekten går förlorad.

Så stolt över mig själv!

Idag är jag så stolt över mig själv. Jag var ute och körde både jogg och backträning i typ en timme, visserligen med massvis med pauser. Men ändå. Det var fruktansvärt jobbigt och verkligen en tankeställare om vilken hemskt dålig kondition jag har. Riktigt, riktigt dålig är den. Jag kom knappt upp för backen alltså.

Men min hjärna är så himla knäpp, det beror mycket på det. Jag har inte den där järnviljan som många har, den där envisheten som peppar en själv till att fixa det. Istället för att pusha mig själv genom att tänka "ett steg till, ett steg till, snart framme, kom igen, kämpa", så dras jag bara med massvis med negativa tankar som, såklart, gör att jag ger upp.

Men jag har ändå motivationen. Jag vet att kondition går så fort att bygga upp och det krävs bara motivation och självdisciplin. Jag har fått ett slags träningsschema som går ut på att jag två gånger i veckan ska en timmes lång powerwalk samt löpträning en gång i veckan. Det borde jag fixa!

Och det känns lite roligare när jag vet att jag har krav på mig, att jag måste visa förbättring för den som hjälper mig att träna. Eller måste och måste, men det känns jobbigt ifall jag inte förbättras liksom.

Och på tal om ingenting så vägde jag mig idag och nu har jag gått ner ytterligare 0,4 kg. Det är inte så värst mycket på två veckor, men efter att ha haft en katastrofvecka i kostväg är jag ta mig fan glad att jag ens gått ner ett gram faktiskt. Det känns kul att det går åt rätt håll! Och framförallt, jag mår så bra.

Min pappa sa idag att jag ser så fräsch, pigg och glad ut. Hur härligt är inte det?

och alltid går det bättre än förväntat.

Morgonar är inte min grej. Det här är ett väldigt vanlig mönster hos mig, jag vaknar på fastedagen och tror att det kommer gå dåligt och att det kommer vara så jobbigt. Det har gått 3½ månad nu och ändå har jag inte lärt mig att det alltid känns bättre sen!

Jag var rädd för att det skulle bli för jobbigt att kombinera 5:2 med att plugga. Men nu har jag både skrivit tenta, åkt iväg på seminarium och föreläsningar och det går hur bra som helst. Idag packade jag som sagt ihop en liten matlåda med broccoli och keso, tror ni jag ens åt den? Nej.

Den åt jag nu. Tillsammans med middag. Jag har alltså idag ätit;

9.00 - Svart kaffe.
15.00 - Svart kaffe.
17.30 - Middag på keso, broccoli, Pärssons kycklingskivor och vitkål (271 kcal).

Jag orkade inte ens äta upp middagen, det ligger rester av keso och broccoli kvar och jag är proppmätt.

Jag tycker att det känns mycket lättare ibland att skita i att äta på dagarna och försöka lägga krutet på middag och kvällmål istället. Det fungerar bäst för mig.

För 4 månader sedan hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att inte äta någonting alls förrän 17.30 och ändå klara av att åka till skolan, gå på föreläsning, åka hem, ta en 35 minuters promenad, tvätta, diska och städa.

Förut kände jag mig nästan döende om jag inte fick i mig ett mellanmål mellan frukost och lunch. Det är ju alldeles befängt.

Fastedag 27.

Är det bara jag som tycker det känns jobbigare att fasta under mens? Jag är mycket hungrigare under mensen än annars. Plus tröttare.

Den här veckan var jag helt knäpp med maten. Jag åt köttfärssås och spaghetti i tisdags (vilket jag inte ätit på hundra år, pga undviker pasta i största mån). Men jag blev liksom aldrig nöjd! Jag åt två portioner. Sedan var jag så sötsugen att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och så fortsatte det på onsdagen. Jag har med andra ord ätit väldigt dåligt den här veckan, men det var inte förrän igår som jag förstod varför. Mensen.

Jag blir alltid så när mensen kommer. Hungrig och sötsugen, konstant. Därför känns det extra tungt att fasta idag. Men jag försöker trösta mig med det faktum att imorgon är det fredag och då får jag äta choklad om jag vill.

Idag har jag föreläsning mellan 12-14, det vill säga precis i lunchtid. Men det har jag löst med en matlåda med keso och broccoli, så jag ska nog överleva den här dagen också.