Onsdag.

Jag känner mig rätt duktig, ändå. Jag vill helst inte gräva ner mig i det negativa, som jag annars har så himla lätt för att göra. Som att jag inte har fastat den här veckan, att jag inte har ätit ordentlig och näringsrik mat, att mina träningspass bara blir 45-50 minuter istället för en timme.

Jag försöker att tänka tvärtom istället; jag kommer ut på passen! Det känns roligt. Jag mår bra och får endorfin-kickar. Jag känner mig piggare. Jag har inte ätit något onyttigt (i sötsaksväg) sedan en kanelbulle i söndags. Jag gör åtminstone mitt bästa.

Det är ganska roligt att springa tycker jag. Speciellt när man tar tid och känner att det går framåt och att man orkar mer. Jag är i sjukt dåligt skick rent konditionsmässigt, men det är ju inte så förvånande med tanke på att jag inte har tränat på över ett år? Förutom enstaka promenader liksom. Det är klart att konditionen är dålig.

I måndags orkade jag springa 5,30 min utan att stanna. Idag orkade jag springa 6,45 min. Mitt mål är att orka springa 7 minuter prick nästa gång. Jag försöker sätta så små mål som möjligt för att det inte ska kännas omöjligt att klara av det, att orka lika mycket som gången innan är egentligen lika bra som att orka lite, lite mer.

Nu hoppas jag att jag upprätthåller det här. Jag blir stressad ifall jag försöker ändra allting hos mig på en och samma gång. Det är som menat för att misslyckas då. Nu har jag ätit enligt 5:2-metoden i över tre månader, så nu är nästa projekt att under tre månaders tid försöka implementera träning i mitt liv också.