Jag sitter och kollar på "Extreme makeover weightloss". Programmet gör mig både förfärad och ledsen. Ska man jobba med överviktiga och feta människor tycker jag att det är viktigt att man är empatisk, förstående och stödjande. Absolut inte dömande! Problemet med just detta avsnitt är att kvinnans personliga tränare är just dömande. En av de första sakerna han säger är att kvinnan har blivit fet på grund av lathet.
Jag tror att det är väldigt svårt för en normalviktig person att förstå en överviktig/fet person. Om du har startat livet på ett bra sätt med hälsoriktig, näringsrik kost i kombination av motion så är det en inbyggd vana i dig och inte något man direkt behöver kämpa med. Visserligen hamnar alla i mindre motiverande perioder ibland, men jag tror väldigt starkt på att det är lättare för en person med den typen av erfarenhetsgrund att ta upp exempelvis träningen igen.
Men för någon som under hela sitt liv ätit ohälsosamt och inte rört på sig som man borde är det inte alls lika lätt. Det är inte bara att ta sig i kragen och börja träna och äta rätt. Det är inte så enkelt att motivera sig själv till att ens ta en halvtimmes promenad varje dag, eller tre längre promenader i veckan. Bara det kan vara väldigt svårt för någon med en ohälsosam erfarenhetsgrund.
Just den här kvinnan i programmet har fått höra hårda ord från sina föräldrar. Exempelvis att hon kommer att dö innan hon är 34 enbart på grund av att hennes pappa är diabetiker (hur absurt är inte det? Som om det smittas) och att hon aldrig kommer kunna ha en brudklänning, för hon skulle inte se bra ut i det.
Vad händer många människor då när man får höra sådana här saker?
Jo, man känner hopplöshet. Uppgivenhet. Sorg. Ledsamhet.
I alla fall har det varit så för mig och för många andra. När jag var cirka 10 år önskade jag mig en bikini till sommaren. Jag minns att jag låg i sängen och det var precis innan läggdags som jag framförde min önskan till min mamma. Jag minns så tydligt hur hon liksom stelnade till, funderade och sen började försiktigt att säga "..men du.. du, eh, kan inte ha bikini", "varför då?" frågade jag. "Du är för.. mullig för det".
Jag var tio år. Jag är inte arg på min mamma för det idag. Men jag blev extremt ledsen och den här lilla situationen har följt mig resten av mitt liv (ja, och många andra liknande scenarion såklart). Jag har aldrig burit en bikini, jag har alltid tänkt att jag är för tjock och då kommer alla stirra på mig och tänka att "hur sjutton kan hon ha BIKINI på sig när hon är så tjock?".
Problemet är bara att jag inte ens var särskilt tjock då. Lite mullig, absolut. Men inte tjock. Om jag hade erbjudits rätt kost och fått börja på någon sport så hade mitt hull försvunnit fort. Jag blev inte överviktig förrän jag var cirka 15-16 år gammal. Och varför blev jag det? Jo, för att jag kände hopplöshet!
Jag kände att det inte var någon idé för mig att tänka på vad jag äter, för jag var ändå tjock och då spelar det ingen roll. Jag var en sån där, en sån som alltid skulle vara tjock. Som aldrig skulle passa in och vara normalviktig. Jag levde mitt liv i utanförskap och tjockhet.
Mina föräldrar ville med all välmening bara hjälpa mig, men på helt fel sätt. För att vara dömande är inte ett sätt att nå ut, ofta resulterar det bara i ännu fler negativa spiraler och större motgångar. Det den här kvinnan behöver i programmet är någon som peppar henne! Någon som hjälper henne att tycka om hur hon ser ut redan NU, som fet. För att sedan peppa henne till att motivera sig med de hälsoeffekter träning och rätt kost ger en, som ett gladare humör, mer energi och ork bland annat. Någon som hjälper henne att ändra sitt ätbeteende, att jobba för att få bort tröstätande, finnas som stöd när det känns kämpigt, någon som hjälper henne med att förstå att små steg är också BRA steg. Att orka lite mer är bättre än att orka lite mindre.
Sedan tycker jag att det blir så himla trist när allting enbart handlar om vikt, hela tiden! Jag blir tokig på det. Det är vikthets överallt, i umgängeskretsen, i skolan, på jobbet, i media, i sociala medier. Vi måste någon gång sluta fokusera på vikten och börja fokusera på hälsan i storhet.
Att sträva efter att må bra och att träna för att bli starkare och snabbare, istället för att nå ett visst BMI eller en viss vikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar