Onsdag.

Jag börjar definitivt lära känna min kropp på ett helt annat sätt. Det är så fantastiskt för mig. Att verkligen känna om man är hungrig eller bara sugen och att få klart för sig vad som får min kropp att må dåligt.

Jag har haft rätt mycket strul med min mage. Den blir svullen och gör oväsen väldigt mycket och väldigt ofta. Jag har alltid haft komplex för just maglåtandet. Att folk hör och frågar "är du hungrig?" fast de vet att jag precis har ätit och omöjligt kan vara hungrig. Att sitta i en föreläsningssal med en mage som gör så mycket oväsen att folk viskar "är det din mage som låter?" och tittar sig omkring för att spåra ljudet. Så himla jobbigt har jag alltid tyckt att det är.

Med 5:2 tycker jag dels att min mage mår så mycket bättre. Den låter allt mer sällan och jag blir sällan svullen längre. Men jag misstänker att det är fett och kolhydrater som gör att min mage inte mår så bra. För idag har den mått bra ända fram tills jag åkte iväg på middag och åt korvstroganoff med ris (korvstroganoffen med massor av grädde) och till efterrätt en bit krusbärskaka med vaniljsås. Direkt efter så började svullnaden och maglätena igen.

Men det är en sådan befrielse att ha kommit hit. Till ett stadium där jag känner min kropp bättre. Vi kommunicerar med varandra nu. Äntligen.

En grej som jag funderat på under dagen också är att vissa som utövar 5:2 verkar tycka att det är tufft med fasta ibland. Jag läste på ett forum att någon kände att hen hade tappat motivationen. Jag blir alltid så förvånad när jag läser om det, för att för mig är det totala motsatsen. För mig krävs ingen motivation alls, jag känner mig så "hemma" i det. Och har gjort sedan dag ett. För mig har det i princip aldrig varit något jag behövt kämpa med. Jag tycker att det är så himla enkelt, att jag börjat fundera på om det är för enkelt? Ska det kännas såhär lätt, verkligen? När kommer mina stora motgångar?

Nu ska jag vila magen. Imorgon väntar veckans sista fastedag!